Den svenska vapenpolitiken går i stor utsträckning ut på att dra åt tumskruvarna på landets legitima vapenägare - främst sportskyttar och jägare. Tanken är att genom att strama åt deras bruk och innehav kommer man få bort de illegala vapnen från gatorna. Myndigheterna gör det därför ständigt svårare att få licens för det legitima vapenbruket inom dessa grupper.
Ytterst få allvarliga brott, förvisso med några otäcka undantag, sker dock med lagligen innehavda vapen. I stället är det insmugglade automatvapen som pistoler och automatkarbiner som brottsligheten använder. De förs in i landet enbart med syfte att användas i brottslig verksamhet. Här finns en grundläggande skillnad mot brott och förseelser som begås med exempelvis jaktvapen, där finns i grunden ett legitimt och av samhället uppmuntrat ändamål.
Straffvärdet för att föra in vapen utan tillstånd behöver höjas för den som inte har ett legitimt bruk i botten. Det är inte feldeklarerande sportskyttar eller gästande jägare utan personer som försörjer brottsligheten med vapen som myndigheterna behöver komma åt. Först när straffsatserna visar att samhället ser mycket allvarligt på den organiserade smugglingen kommer tullen att prioritera insatser mot den.
Straffen för vapenbrott behöver också ses över, de är utformade efter de legitima vapenägarnas användning. Man anar att den problembild vapenbrottet främst tar sikte på är morfars gamla olovliga torparbössa eller den som lämnat sitt vapenskåp olåst. Ingendera är naturligtvis acceptabelt men sådana förseelser är ändå försvinnande ringa i förhållande till verkligheten kring de illegala vapnen och hur den organiserade brottsligheten har utvecklats.
Lagstiftningen måste hitta metoder att komma åt ändamålet med ett olovligt innehav, att skilja på äpplen och päron. Det är exempelvis rimligt att den som har en pistol för att hävda sig på gatan eller som ett led i en kriminell verksamhet straffas hårt. Medan den som exempelvis av nostalgiska skäl har kvar en gammal, tidigare licensfri, hagelbössa i källaren faktiskt kommer undan rätt lindrigt. De efter vapenamnestierna allt färre illegala jaktvapnen är inte det stora samhällsproblemet som straffsatserna bör ta sikte på.
Att döma utifrån syftet med innehavet är naturligtvis vanskligt. Hur lagstiftaren bör gå tillväga må vara osagt, men det kan vara rimligt att exempelvis väga in vapentypen, om innehavaren har licens på vapnet eller något annat för samma syfte som vapentypen normalt används för. Att ha passerat nålsögat för att av samhället bli betrodd med innehav vapen bör vara en förringande omständighet. Straffen för vapenbrott behöver styras dit det hör hemma - bort från jaktstugorna och till de systemhotande kriminella.