Den stora nyheten är i stället att utredningen vill utmönstra tevelicensen och ersätta med en skatt som tas upp av Skatteverket. För att minska risken för politisk inblandning ska skatten inte mellanlanda i statskassan utan slussas vidare vid sidan av.
Ingen skall längre komma undan. Inte licensskolkare men tyvärr inte heller den som valt att inte ha teve. Alla över 18 år får betala en procent av inkomsten upp till ett tak på runt 150 000 kronor per år, skatten blir troligen högst runt 1 200 kronor per år. För en familj med två hemmavarande arbetande barn kan allas sammanlagda skatt sannolikt äta upp en stor del av hushållets utrymme för mediekonsumtion.
När finansieringen nu blir en skatt som läggs ovanpå alla andra skatter kommer synpunkterna på vad staten gör och betalar för att komma som ett brev på posten. Och helt orimligt är det inte.
Skattemedel går till många ändamål i samhället. Den gemensamma nämnaren är att de på ett eller annat sätt kan motiveras med att de är nödvändiga för någon aspekt av samhället. Public service i form av nyheter och kultur kan motiveras. Vuxnas lek och tidsfördriv á la Doobidoo och Ung & bortskämd borde väga betydligt lättare än det mesta staten gör.
Kanske hade det varit på sin plats att samla ihop den viktiga public servicen till en tevekanal och två radiokanaler och sedan sälja ut det övriga. Då skulle skatten gå till det klassiska uppdraget och ingenting mer. Alternativt kanske ge möjlighet för fler kanaler att konkurrera om statspengarna för att producera och sända public service.
En bieffekt av att vi har licensfinansierade kanaler som konkurrerar med de kommersiella är att priserna på inköpta program som internationell sport är betydligt högre i Sverige än i andra länder - en effekt bland annat av att public service känner sig tvingat att köpa in med följd att priserna drivs upp av medel som borde gå till det egentliga sändningsuppdraget.
När statskyrkan separerades från staten blev skatteuttaget kvar via skattsedeln. Övriga trossamfund likställdes och fick motsvarande förmån, vilket gör att de i dag inte behöver kräva in sina avgifter själva. Är framtiden att staten är neutral mot övriga mediebolag som har tillräcklig hög grad av kvalitetsjournalistik? Ska även de i framtiden få motsvarande förmån att exempelvis ta in prenumerationsavgifter via skattsedeln? Särskilt när tekniken vävs ihop så att det inte längre finns glasklara skott mellan tryckta och sända medier. Det ligger i utvecklingens riktning.
I praktiken innebär utredningens förslag att public service inte stramas upp på innehållssidan, ingen ny mångfald på produktionssidan, men att finansieringen blir garanterad. Genomförs förslagen tryggas den socialdemokratiskt präglade efterkrigsstatens mediehörnpelare för ännu en generation svenskar.