Det är en sanning med modifikation. Erlandsson skriver att alliansregeringen har sänkt skatterna för bönder med 2,2 miljarder kronor varje år. En summa som även inkluderar jobbskatteavdraget. Skulle detta räknas bort vore sänkningen nog betydligt mindre skrytsam. Det är dock oomtvistligt av godo att handelsgödselskatten tagits bort och att slakteriavgifterna har minskat.
Att böndernas situation även har förvärrats under alliansregeringens tid vid makten nämns inte i artikeln. Det finns en tanke hos regeringen att det kvalitetsstarka svenska jordbruket ska klara sig utan bidrag och subventioner. En god tanke om man tar alla konsekvenser av den.
Anledningen till att exempelvis jordbruket är föremål för en del subventioner är att skattetrycket är så högt att det annars skulle slås ut. Ska subventionerna tas bort behöver även skatterna, avgifterna och det byråkratiska berget justeras. Då skulle jordbruket klara sig utmärkt.
Det finns dock inga tecken på att Alliansen är beredd att göra detta. Centern må vilja göra det, partiet har trots allt som inget annat visat ståndaktighet i frågan om valfrihet i välfärden – för vilket det och inte minst partiledare Annie Lööf förtjänar en eloge. Men i lantbruksfrågorna lyser den centerpartistiska kritiken med sin frånvaro. Antingen vill partiet inte stärka jordbrukets konkurrenskraft eller så vågar det inte stå upp för att det inte får igenom sin politik.
Genom att inte reservera sig får dock även Centern finna sig i att ta ansvar för den höjda koldioxidskatten som gör det dyrare och svårare för alla att leva utanför kollektivtrafikens storstäder. Likaså är partiet ansvarigt för att restitutionen, det vill säga återbetalningen av en del av dieselskatten till lantbruket, har sänkts kraftigt. Från att 2011 ha varit 2 kronor och 38 öre per liter kommer återbetalningen att landa 2015 på 90 öre.
Det är möjligt att Centern inte egentligen ville genomföra sänkningen – men det kan ingen veta. En av anledningarna till partiets väljarförluster har säkerligen varit oförmågan att kommunicera både stolthet över vad man uppnår genom Allianssamarbetet och vad man hade velat göra om man hade haft ett större väljarstöd.
Tillfället att göra upp med gamla brister är dock utmärkt. Miljöpartiet försöker som alltid framställa sig som ett landsbygdsparti, trots att politiken är anpassad för Södermalm, och Socialdemokraterna har tidigare i år aviserat att man kommer att sikta in sig på landsbygden i akt och mening att få C att hamna under riksdagsspärren.
Dessa partier har dock ingen politik för landsbygden. Om Centern börjar föra en öppen och ärlig dialog med väljarna utanför städerna om vad de vill göra och varför de inte har kunnat göra det redan finns alla chanser att göra ett rekordval i höst.