SCB:s mätning av partisympatierna som kommer två gånger om året - i maj och november - är lite av opinionsinstitutens Rolls Roys. Det är en av de mest tillförlitliga mätningarna med över 6 000 tillfrågade.
Om denna mätning kan övergripande sägas att trenden från valet håller i sig. De mindre borgerliga partierna backar: Kristdemokraterna får 4,3 procent, Folkpartiet 6,8 och Centerpartiet 5,8. För Vänsterpartiet ser det illa ut - 4,7 procent och för Socialdemokraterna understryks katastrofen ytterligare med 29 procent - vilket är en nedgång i jämförelse med majmätningen med 4,8 procentenheter och sedan valet med 1,7.
För tre av riksdagspartierna är SCB-mätningen en glad nyhet. Moderaterna har varit största parti hos flera opinionsinstitut och det bekräftas i denna mätning där partiet får 32,4, vilket är en ökning från majmätningen med 3,2 procentenheter och från valet med 2,3. För Miljöpartiet går det också bra. Partiet befäster sin ställning som det tredje största parti och får 8,8 procent. Det tredje partiet som går framåt i mätningen är nykomlingen Sverigedemokraterna som ökar med en procentenhet och når 6,7.
Perioden sedan valet har präglats av diskussionen om krisen inom Socialdemokraterna och om regeringsbildning. Nästa års budget och SD:s vågmästarroll är också sådant som varit hett diskussionsmaterial och som garanterat påverkat väljaropinionen.
Självklart är Sverigedemokraternas fortsatta framgång i opinionen intressant att fundera över. Tveklöst har riksdagsinträdet lett till ett större intresse för partiet och det har givit partiet ett större medieutrymme än någonsin.
Dessutom har partiet fått finfina möjligheter att spela fram kort som de vinner sympati och väljare på. Det mest intressanta med det är att det ofta är sådana som säger sig vara starka motståndare till partiet som varit med och lagt grunden för SD:s ökning. Biskop Eva Brunne, som fick delar av SD-ledningen att lämna Storkyrkan i Stockholm vid riksdagens öppnande, är en sådan. De andra av riksdagens partier som tävlat om att ta störst avstånd från SD och till och med diskuterat minskade utskott för att hindra SD:s möjligheter till insyn och påverkan, är också exempel på krafter som spelat SD i händerna.
Sedan har vi morgondagens Nobelfestligheter till vilka alla partiledare är inbjudna - utom Jimmie Åkesson. Nobelstiftelsens vd:s förklaring och argumentering för sitt beslut att inte bjuda in Åkesson har varit såväl tafflig som dålig och osaklig.
Nu är även Åkesson och SD etablissemang. Menar man allvar med att man vill se något annat än ett ökat stöd för SD är det nog ingen dum idé om olika samhällsaktörer - politiker och andra - kunde börja hantera partiet på ett mindre valhänt vis än hittills.