Det var tydligt att Juholt i talet ville ena sitt parti efter de interna stridigheterna. Han band in sig i den socialdemokratiska historien genom att uppskattande citera tidigare partiledare. Han fortsatte också att tala om sin vision om "social demokrati" som säkert får nostalgiska socialdemokrater att tänka på Palmes tal om demokratisk socialism. Talet var alltså i hög grad visionärt och med en god retoriker smittar sådant även sådana som inte delar talarens vision.
Juholts tal innehöll givetvis klassiska socialdemokratiska slagord och några av hans fokusfrågor var minskad barnfattigdom, aktiv bekämpning av ungdomsarbetslöshet, pensionssystemets brister, satsning på kunskap och offentlig sektor och kritik av avregleringar och marknadslösningar. I flera av dessa fokusfrågor kan sägas att Juholt svänger vänster jämfört mot tidigare, åtminstone retoriskt. Han levererade visioner men inga miljoner. Dessa idéer är inte gratis - allt detta kommer att kosta i skattehöjningar, det är ställt utom allt tvivel.
Frågan som är helt omöjlig att besvara, ställs nu av många: Kommer han att lyckas nå sitt mål med att inta Rosenbad efter nästa val?
Sett ur ett europeiskt perspektiv haltar hela den europeiska arbetarrörelsen - det är således inte enbart ett dilemma för de svenska kamraterna. Men givetvis är det inte omöjligt att skilja sig från mängden. Frågan är dock hur pass intresserade de svenska väljarna är av en socialdemokrati som, åtminstone som det ser ut i dag, inte är särskilt intresserad av att förnyas.
I det politiska spelet är det mer än ett partis politiska ställning som avgör huruvida det blir en framgång i ett val. Juholts personliga kvaliteter kan exempelvis få honom att bli folkkär och omtyckt, så till den grad att det smittar av sig på opinionen. Väljarna är inte bortskämda med politiker som drar till humorn i retoriken och bjuder på sig själva, undantaget är väl Göran Hägglund i hans bästa stunder.
Det politiska motståndet spelar givetvis också in i möjligheterna till framgång. Det gäller att matcha Sverigedemokraterna som allteftersom fångar in större delar av väljargrupper som traditionellt sett röstat socialdemokratiskt. Detta är en tuff utmaning för Juholt.
Om några månader kommer Miljöpartiet att ersätta sina språkrör. Inte minst ibland storstädernas välutbildade medelklass har MP:s budskap och tilltal gått hem. Till viss del har det säkert berott på ett populärt språkrör men det finns inget som säger att de som kommer att väljas i maj kommer att bli mindre populära. De, liksom Juholt, har lång tid kvar att förbereda sig på valrörelsen och göra sig kända i väljarkåren.
Frågan är om ledarbytena inom den rödgröna oppositionen också sprider sig till Vänsterpartiet. Det vore underligt om det inte finns ett gryende missnöje mot att Lars Ohly inte levererat bättre. Dessutom finns det en klar kandidat - Jonas Sjöstedt - som säkerligen kommer att kunna profilera sig som ett alternativ till de som stöder vänsterflygeln inom Socialdemokratin.
Med fortsatt goda finanser genom mandatperioden, ett ökat reformtempo och tydligare definierade visioner om vilka värden som bär regeringspartierna, då kommer dock Alliansen att bli det tuffaste motståndet för Juholt. Men det kräver sina kvinnor och män - makten får inte tas för given och självgodhet över den sunda ekonomin har fått statsministrar bortröstade tidigare när idéerna om framtiden tagit slut.
Sedan Moderaterna fick ny partiledare efter Bo Lundgren har partiet kallat sig "nya Moderaterna", det är tveksamt om socialdemokrater i dag efter det juholtska jungfrutalet i traditionalismens tecken ens i fantasin skulle vilja kalla sig nya. Innerst inne skulle nog en och annan vilja skriva "gamla Socialdemokraterna" på valaffischerna inför nästa val.