Sverige är till bredden fyllt av politiska paradoxer. Å ena sidan befolkas vårt land av världens mest individualistiska befolkning, å andra sidan har dessa envetna ensamseglare en synnerligen nostalgisk relation till kollektiva välfärdslösningar. Möjligen är det också paradoxerna som inbillat svenskarna att de kan lösa kakans uråldriga dilemma. Det vill säga att man skulle kunna äta bakelsen och samtidigt behålla den. Åtminstone är det en uppfattning som lätt infinner sig när man betraktar årets undersökning från SOM-institutet.
Vanligen vållar den omfattande undersökningen om svenskarnas uppfattning i brännande samhällsfrågor ett och annat replikskifte. Årets resultat är knappast något undantag.
Föga förvånande är orsaken till årets munhuggerier frågan om vinster i välfärden. Närmare 70 procent av de tillfrågade svarar nämligen att det vore en god idé att förbjuda vinstuttag i företag som ägnar sig åt skattefinansierad vård, skola och omsorg.
Pang och triumf för Jonas Sjöstedt och hans vinstförbjudande vänster, tänker man förstås. Om det bara inte vore för att efterföljande fråga omkullkastar vad som synes vara ett rungande stöd för den gamla skolans välfärdsstat.
Lika många som vill förbjuda vinstuttag i välfärdsföretag – alltså 70 procent – anser det vara viktigt med valfrihet inom vård, skola och omsorg. Här dundrar den svenska individualismen samman med vurmen för den kollektiva samhällsmodellen, vilket leder till en explosion i form av motsägelser.
För att det ska finnas någon valfrihet så måste det finnas alternativ att välja mellan. För att det ska finnas alternativ, måste det vara tilltalande för människor att starta välfärdsföretag. Inte heller i den här frågan behöver man ha doktorsgrad för att inse hur omöjligt det är att erbjuda en mångfald av välfärdsföretag, om de inte tillåts att dela ut vinst till sina ägare. Ty sådan är marknadens inte särskilt svårbegripliga logik.
Dessutom är välfärdsföretagarna utsatta för vänsterns propagandabilder. De utmålas mer eller mindre som illvilliga storkapitalister med cylinderhatt och monokel, vilka skeppar säckvis med skattepengar till närmaste skatteparadis – allt i maskopi med regeringen för att urholka den svenska välfärdsmodellen. Men bilden är långt ifrån sann.
En öronbedövande majoritet av välfärdsföretagarna är kvinnliga småföretagare. Deras verksamheter består av enstaka anställda och företagen drivs med knappa marginaler. Alltså människor som knappt skrapar ihop till monokeln, ännu mindre någon hatt.
Vinstdiskussionen är således helt och hållet verklighetsfrånvänd. Därför bör inte regeringen vara rädd för att låta valet kretsa kring vem som bäst rustar välfärden för framtiden. Bara så länge man är tydlig med vilken sorts företagare vänstern avser att tränga undan från arbetsmarknaden och att vinstförbudet alltid kommer på valfrihetens bekostnad.
Helt enkelt berätta för väljarna att inte ens svenska vänsterpartier, kan lösa välfärdskakans uråldriga dilemma.