Äldreomsorgen är knappast någon obetydlig affär för kommunerna. Inte bara för att det rör livskvaliteten och människovärdet för de kommuninvånare som kommit till åren, utan också för att äldreomsorgen står för drygt en femtedel av kommunernas sammanlagda kostnadsbörda. Likväl skiljer sig kostnaderna för äldreomsorgen dramatiskt beroende på vilken kommun man betraktar.
Åtminstone om man ska förhålla sig till Dagens Samhälles kartläggning av äldreomsorgen som tagit hjälp av bland andra SCB och SKL. Studien visar nämligen att vare sig glesbygd eller kommunstorlek spelar någon särskild roll för kostnaderna inom äldrevården, eller huruvida brukarna är nöjda med sin hemtjänst eller sitt äldreboende.
Kostnaderna för en plats på ett äldreboende spänner sig mellan 364 000 och 807 000 kronor per år och inte minst i Kalmar län blir dessa skillnader påtagliga.
I generösa Hultsfred, där kommunen årligen betalar 669 000 kronor för en plats på ett äldreboende, är brukarna förhållandevis missnöjda med äldreomsorgen. I Mönsterås är det däremot annorlunda. Där finner man några av landets mest nöjda brukare, trots att kommunen endast investerar 565 000 kronor för motsvarande plats per år. Västervik landar med sina 585 000 kronor på 156:e plats i kostnadsordningen och kan således sägas befinna sig i den verkliga mittenfåran, även när det kommer till brukarnöjdheten.
Vad är det då som skiljer de kvalitativa agnarna från välfärdsvetet? Dagens Samhälle pekar på organisationsstrukturen. De kommuner som lyckats reducera kostnaderna för äldreomsorgen har effektiviserat sin verksamhet genom att bland annat avskaffa så kallade tidbanksystem, som innebär att personal inte är schemalagd under hela sin arbetstid, men ändå får betalt för att finnas till förfogande om något oförutsett skulle inträffa – ett system som visat sig såväl kostsamt som ineffektivt.
När det handlar om själva brukarnöjdheten pekar undersökningen på att brukarna är nöjdare i de kommuner där personalen får lägga ned tid på de äldre istället för sådant som resor, administration och dokumentation. Då finns tid och utrymme för det mänskliga utbyte Marika Formgren lyfte i måndagens ledare. Andra välfärdsstudier visar även att brukarnöjdheten tenderar att vara högre i kommuner där man infört lagen om valfrihetssystem, LOV, eftersom brukaren då kan ställa större krav på äldreomsorgen och dessutom har makten att byta äldreboende, om det inte skulle falla vederbörande i smaken.
Precis som i frågan om skolan är det inte generositeten eller antalet kronor i verksamheterna som avgör huruvida man har en god välfärd inom kommunen. Snarare tycks de avgörande faktorerna vara de kommunala förvaltningarnas förmåga att ständigt se över sina verksamheter och den politiska viljan att blidka invånarnas ökade krav på valfrihet som skiljer framgångskommunerna från resten. Det är hoppfulla besked för länets glesbygdskommuner och bör vara riktmärken för höstens välfärdsdebatter.