Bland annat lovade statsministern att hörsamma Kristdemokraternas krav om sänkt pensionärsskatt. Dessutom kommer man att höja den nedre brytpunkten för statlig skatt och införa det av partileden så efterlängtade femte jobbskatteavdraget. Det innebär skattesänkningar för sammanlagt 16 miljarder kronor och är reformer av proportioner som efterfrågats av så gott som varenda alliansvän, åtminstone sedan införandet av den sänkta restaurangmomsen.
Att reformerna presenteras strax innan valåret höjer knappast några ögonbryn. Regeringen har varit i behov av trumfkort och reformutrymmet har varit begränsat eftersom man varit mån om de sunda statsfinanserna, som varit en av alliansens fördelar i förhållande till den minst sagt splittrade oppositionen och deras sammanlagda utgiftsbonanza.
Det må alltså vara valfläsk inför ett valår, men det är ett väldoftande sådant som kommer att stimulera svensk ekonomi.
Givetvis kan man argumentera för att det borde göras mer. Likväl påminner helgens reformlöften om att det fortfarande finns kraft i regeringen politik som förtjänar att lyftas betydligt oftare.
Inte minst för att den moderata arbetslinjen ger, även fast många förklarar den luggsliten och livstrött, sina odiskutabla effekter. Senast i fredags (16/8) kunde Expressen rapportera att bidragsberoendet inte varit så lågt i landet sedan början av 1990-talet. Det är välkomna besked för regeringen eftersom en ekonomiskt självständig befolkning även vittnar om en välmående sådan.
Det är en konsekvens av arbetslinjens bärande idé om självförverkligande, sammanfattad i devisen att det ska löna sig att arbeta, som är en i grunden sympatisk princip. Särskilt omfamnas den av väljarna, så till den grad att Socialdemokraterna tvingas behålla jobbskatteavdragen vid en eventuell valvinst. Det har med rätta föranlett Fredrik Reinfeldt att kalla Stefan Löfven (S) för en hycklare och möjligen är det också hyckleriet som den stora skiljelinjen mellan blocken inför det stundande valåret.
För vare sig man är en osäker väljare eller borgerlig motståndare till det nymoderata, kommer man inte undan att en moderatledd regering fortfarande är bättre än alternativet. Det vill säga en regering beståendes av en opposition som är för splittrad för att kallas opposition, ledd av en socialdemokratisk partiledare som motsätter sig nuvarande regerings politik (men bara till dess att den är implementerad) och som dessutom är beredd att äventyra nödvändiga reformer inom välfärden bara för att blidka upprörda falanger inom partileden.
Även om Moderaternas utlovande skattereformer är lika välkomna som efterlängtade, kommer man aldrig kunna övertrumfa denna yviga opposition om vem som kan lova mest åt alla. Därför vilar alliansregeringens framgångar slutligen på att man har betydligt mer att erbjuda än väldoftande valfläsk.