För att sammanfatta alltsammans hölls en demonstration mot rasism i Kärrtorp under helgen den tredje advent. Manifestationen kom att urarta då ett trettiotal nazister angrep demonstranterna. För att manifestera sitt motstånd mot nazismen anordnade nätverket bakom demonstrationen – Linje 17 – en ny manifestation mot rasism och nazism veckan därpå. Många hörsammade nätverkets vädjan och närmare 16 000 demonstranter slöt under söndagen upp i Kärrtorp. En lika imponerande som brokig skara bestående av såväl partiledare som artistelit och inte minst tusentals stockholmare som valt att göra ett dagslångt avbrott från de tidskrävande julförberedelserna.
Nog vandrade demonstranterna enade mot nazismen, men vandrade de verkligen tillsammans mot våldet och som övertygade demokrater? Svaret på den frågan är betydligt mer osäkert.
Linje 17 beskriver sig själva som en partipolitiskt obunden organisation men har tydliga kopplingar till Rättvisepartiet Socialisterna. Ett parti med det uttryckliga målet att fälla regeringen och som uttalade trotskister tror på den kommunistiska världsrevolutionen. Många deltagare i söndagens demonstration har i efterhand vittnat om hur manifestationen snabbt utvecklades till en vänsterdemonstration med extrema inslag.
Bland andra berättar Expressens Britta Svensson om hur hon lämnade demonstrationen mer ledsen än när hon kom dit. Nätverket talade om hur nazisterna borde fängslas för sina illdåd, men glömde nämna att företrädare för den autonoma vänstern anklagas för ett dråpförsök vid samma demonstration. Därefter följde långa tal med politisk klangbotten och våldsvurmande sånger riktade mot bland andra Sverigedemokraterna. Detta inför en åhörarskara där de etablerade riksdagspartierna stod tillsammans med de våldsbejakande vänsterrörelserna Revolutionära fronten och Antifascistisk Aktion, AFA. Svensson menar sammanfattningsvis att demonstrationen var ”den största medmänskliga miss hon sett någon göra” (Expressen 22/12).
Kan man då aldrig legitimera det politiska våldet, ens om det riktas mot nazister? Det politiska våldets vänner är den goda demokratins fiender. Med det menas att den som tar till politiskt våld per definition har underkänt demokratins metoder och därmed demokratin som styrelseskick. Våldbejakande extremism måste bekämpas, oavsett var den har sina rötter. Att trotskisternas kanske mest ökända metod för att uppnå sina mål är att infiltrera andra rörelser – likt linje 17 – borde ha fått demonstrationens mer politiskt erfarna deltagare att tänka till både en och två gånger.
Att närmare 16 000 människor skänker en av sina dyrbara dagar innan jul för att visa sitt avståndstagande från rasism är imponerande, men enskilda individer som kan ta avstånd från våld och grumliga åsikter är slutligen mer övertygande än massdemonstrationer i kampen mot extremism. Särskilt eftersom den här sortens oreflekterade demonstrerande riskerar att tvaga smutsen från våldsvänsterns händer. Att låta den gömma sig bakom det öppna samhällets goda namn – det är ett lika stort hot mot demokratin som att landets nazister skulle få stå oemotsagda.