Nämn den som inte läst eller aldrig hört talas om det åttonde kapitlet i Miguel Cervantes Don Quijote. Ni vet, då den yvige adelsmannen med titelnamnet bestämmer sig för att gå in i en ojämn kamp mot ondsinta jättar, trots att hans trogne väpnare Sancho Panza försäkrar att det är väderkvarnar. Don Quijote har dock förläst sig på riddarromaner och menar att väpnaren inte förstår sig på något om äventyr och rider därefter i väg mot sina fiender – mot den förestående undergången.
Kapitlet må vara lika hopplöst uttjatat som användbart när det kommer till att skildra någons kamp mot det inbillade eller oövervinnerliga. Politiken är knappast ett undantag och nog har den senare tidens välfärdsdebatter något ”quijoteskt” över sig.
Vänstern har de senaste åren iklätt sig den ädelmodige riddarens roll och går till val på att rädda den svenska välfärdsmodellen från regeringens reformer. Stefan Löfven (S) talar om hur något håller på att gå sönder, Daniel Suhonen likställer svensk äldrevård med sovjetimperiets Gulagarkipelag och här i Västervik predikas mer eller mindre samma budskap av Gunnar Jansson (S) och Krister Örnfjäder (S).
Tonläget är högt, känslorna många och sammantaget får man bilden av ett land som befinner sig i fritt fall. Frågan är bara om dessa vänsterns riddare och välfärdens försvarare inte galopperar rakt emot en väderkvarn, närmare bestämt den som går under namnet sanningen.
I veckan kunde Dagens Samhälle visa hur resurserna till välfärden ökat avsevärt sedan regeringens tillträde 2006. De kommunala skatteintäkterna har vuxit från 454 till 618 miljarder kronor och inget tyder på att regeringens jobbskateavdrag påverkat skatteuttaget negativt. Dessutom är resurserna till välfärden rekordstora. Det beror till stor del på kostnadsökningar, med inflationen inräknad hela 28 procent sedan 1990. De består dock – till skillnad från vad som ofta framförs i debatten – av höjda löner och fler heltidstjänster.
Dagens Samhälles besked är dock bara en av många rapporter som pekar på att allt inte är så förfärligt som svensk vänster vill göra gällande. PWC rankar Sverige som världens främsta tillväxtland, Eurostat visar att Sverige har högst sysselsättning i unionen och Help Age International menar att Sverige är världens bästa land att åldras i.
Till och med hemmavid får vi besked om att de dystra tiderna är över. Kommunen hade 2013 ett överskott på 108 miljoner kronor, även om man bör vara uppriktig med att det i huvudsak bygger på tidigare års nedskärningar och engångsintäkter.
Allt talar alltså mot bilden av förfall och ändå har den fått ett sådant fäste i debatten, hur kan det komma sig?
Redan Tage Erlander talade på sin tid om de stigande förväntningarnas missnöje. I takt med att välståndet ökar, ökar också förväntningarna på välfärden. En dag kommer det leda till att vi får intrycket att vi får det sämre, fast vi i själva verket har det bättre än någonsin. Det är med all sannolikhet vad som nu sker och kan delvis förklara varför en uppenbart felaktig verklighetsbeskrivning kan bli den dominerande i många väljares ögon.
Sedan kan man inte förbise betydelsen av politisk romantik. Cervantes förläste Don Quijote eller för den delen Gustave Flauberts Madame Bovary, är förblindande av romantiska föreställningar om vad livet bör vara. Det får dem att gå miste om det goda i vardagen och på samma vis förhåller det sig ofta i politiken.
Det är mer eggande att tala om valrörelsen som en kamp mellan ont och gott, trots att det finns mer som förenar än separerar svenska partier. Det är också lätt att byta ut en kompetent regering bara för att få något nytt, även om det är oklart vad detta nya representerar för politik. Kort sagt efterfrågar allt fler visionärt experimenterande med skattepengarna. En del av ideologisk övertygelse men andra för att de söker ett ideologiskt rus som kan ta dem bort från en litet småtrist men välfungerande vardag.
Att ändra på en längtan av det senare slaget är svårt, eftersom den bygger på annat än förnuft och inte självklart låter sig påverkas av siffror och tabeller. Lyckas man dock inte bryta bilden av förfall är det troligen inte sanningen, utan myten, som blir valrörelsens väderkvarn och regeringen som rider raka vägen mot undergången.
Allt hänger slutligen på om väljarkåren väljer att se på valrörelsens väderkvarnar som den förnuftige Sancho Panza, eller den arme Don Quijote.