I Västervik finns onekligen skäl att ställa sig frågan om kommunen erbjuder tillräckligt gynnsamma förutsättningar för dess lärare att göra ett gott arbete. Låga löner får lärare att fly till andra kommuner samtidigt som det knappast sporrar de kvarvarande att göra något utöver det vanliga. Dessutom får lärarna vare sig tillräckligt med tid för administration, planering eller undervisning vilket ofta får arbetet att följa med hem. Det är tärande och får konsekvenser för utbildningsresultaten.
Det är i kontrast till upprorets uppfattning, högst relevant att använda sig av statistik i debatten. Inte bara för att beslut om skolan bör bygga på vetenskaplig grund, det ger oss även perspektiv på hur vår kommun förhåller sig till andra. Det vill säga om den råkar vara bättre eller sämre än andra och vad det i sådana fall beror på. När vi väljer att förhålla oss till Dagens Samhälles utredning, finner man inget som tyder på att mer pengar leder till en bättre skola. Dock finner man att Västervik är en av de kommuner som får ut minst av varje investerad skattekrona. Det är intressant eftersom oppositionens krav om skattehöjningar förlorar sin betydelse. Samtidigt kan man konstatera att plats 244 (av landets 290 kommuner) inte bör göra någon nöjd. Det öppnar möjligheter för att omvärdera och istället föreslå reformer som verkligen gör skillnad för skolan. Exempel på den sortens reformer skulle inte minst vara att kräva höjda lärarlöner.
Att demonisera majoriteten är inte helt okomplicerat, åtminstone inte för Västerviksupproret. Har majoriteten ansvar för kommunens underskott och prioriteringar? Givetvis och den kritiken ska man inte glömma bort. Genomför man sparbeting för att återfå en god kommunekonomi? Precis lika uppenbart som det föregående. Dock kvarstår det faktum att majoriteten är styrande till åtminstone valdagen 2014. Om Västerviksupproret menar allvar med att man omgående vill förbättra förutsättningarna för kommunens lärare och elever, måste man föra en dialog med majoriteten. Västerviksupproret är ingen folkvald rörelse och därför finns det heller inget som tvingar partierna att lyssna. Det kräver ett diplomatiskt tillvägagångssätt och en vetenskapsbaserad agenda, annars kommer upproret snart att utradera sin nyvunna tyngd i debatten. Det skulle vara synd på ett medborgarbaserat initiativ som hittills uppvisat en imponerande vilja och mobiliseringsförmåga.
Det viktiga i just det här replikskiftet är inte vem som mot all förmodan bär mest skuld. Den domen gör man bäst i att fälla på valdagen. All kraft måste läggas på att göra skolan bättre för kommunens lärare och elever. Att söka efter syndabockar eller att föreslå symboliska skattehöjningar, är inte vägen dit.