Debatten om kamphundar och andra stora hundar blossar ibland upp. Men tyvärr verkar det inte finnas något politiskt parti som är beredda att driva frågan om medborgarnas rätt att slippa anpassa sina liv efter andras hundar.
Förra veckan var debatten åter aktuell. Nyheten om en ägare som avlivat sin rottweiler sedan han hotats med vräkning av sin hyresvärd blev den mest lästa notisen på Sveriges Radios hemsida. Den som påpekar att hundar kan vara problem i boendemiljöer får räkna med att anklagad för att vara antingen okunnig eller djurhatare.
Men problemet är verkligt. Antalet rapporterade fall av hundar som biter människor har ökat under många år. Sedan år 2000 har det fördubblats. Och idag sker ungefär tio attacker per dag. Dessutom är mörkertalet förmodligen stort.
Stora hundar är ett praktiskt problem i många bostadsområden. Lägenheter och gemensamma utrymmen är sällan avsedda för fyrfota invånare. De flesta flerfamiljshus i Sverige är byggda i en tid då det togs för givet att man inte hade stora hundar om man inte bodde på landet.
Större typer av hundar är ofta framavlade för att vara herde-, vakt- och ibland kamphundar. Deras behov av motion och arbete gör att de sällan mår bra i små lägenheter och stadsliknande miljöer.
Egentligen bor nog fortfarande seriösa hundägare oftast i hus utanför tätorter. Där är det enklare att skapa goda omständigheter för hunden, och mindre risk att komma i konflikt med grannar.
Ändå uttrycks ofta idén om att det är en mänsklig rättighet att hålla sig med hund oavsett hur man bor. Det enda rimliga svaret på det är att avgörandet måste ligga hos de som äger fastigheten. Det kan naturligtvis ibland vara okej att hyresgäster i flerfamiljshus har stora hundar. Men grundantagandet borde vara att man inte har hund när man väljer en sådan boendeform.
Hundägaren som avlivat sin hund för att få bo kvar i hyresrätt satte omedvetet fingret på problemet då han intervjuades i Sveriges Radio. Att andra grannar klagat på hans hund avfärdade han nämligen med att han inte hade något ansvar för andras känslor.
Men det är just vad man har om man bor i ett civiliserat samhälle. Till exempel har man ansvar för att andra människor inte känner sig rädda. Och tyvärr finns det alltför många hundägare som inte bryr sig om andra blir rädda eller inte.
Det måste gå att komma åt problemet. Idén om hund som mänsklig rättighet är löjlig. Bor man i ett samhälle måste man anpassa sig. Den som håller motionskrävande hundar i små lägenheter gör det inte för hundens skull.