Dagen började med beskedet att den omtalade finanspakten nu kan förverkligas. Den tyska författningsdomstolen meddelade sitt godkännande för stödköpsfonden ESM, en central del av finanspakten. Den godkändes dock inte förbehållslöst. Tysklands åtagande får inte överstiga 190 miljarder euro utan ett nytt beslut i förbundsdagen. Dessutom kräver domstolen att det tyska parlamentet ska hållas underrättat om alla ESM-beslut som fattas. Det bådar i vart fall gott för öppenheten.
Strax efteråt var det EU-kommissionens tur att leverera. José-Manuel Barroso, kommissionens president, presenterade förslaget om gemensam övervakning av banksektorn. Förslaget är minst sagt genomgripande, men inte utan poänger. Barroso gjorde en poäng av att bankernas förluster inte ska drabba skattebetalare och att regelverket ska tillämpas lika i alla länder. Det kan nog alla ställa upp på.
Att euron kan räddas råder det inga större tvivel om. Frågan är bara vad det kommer att kosta, inte minst demokratiskt. Barroso var väldigt tydlig med varthän utvecklingen, som han ser det, måste gå:
"Vi måste fullfärdiga den ekonomiska och monetära unionen. Vi måste skapa en bankunion och en skatteunion. Vi kan inte fortsätta lösa europeiska problem med nationella lösningar. Vi måste ta beslut nu, med en politisk union hägrande vid horisonten. Vi måste röra oss mot en federation av nationella stater. Det är vad som måste vägleda vårt arbete."
Eurons framtid spelar mycket större roll för Sverige än vad som normalt ges sken av. Euron kräver ett djupare samarbete än vad som nu finns. Det går inte att blunda för att utvecklingen som Barroso beskriver ligger i tangentens riktning.
Sverige har valt att stå utanför den gemensamma valutan. Men hanteringen av euron påverkar även oss, vilket inte minst visats under diskussionerna som fördes om en eventuell transaktionsskatt. Att utvecklingen även kommer att påverka unionen är så pass sannolikt att implikationerna av ett sådant scenario bör diskuteras.
Vill vi vara del av en europeisk federation eller väljer vi hellre att stå själva vid sidan av? Hur långt är vi beredda att hänga med i utvecklingen innan vår gräns är nådd?
Det är inga lätta frågor och de har heller inga självklara svar. Men de förtjänar att diskuteras och debatteras innan saken är politisk biff.