Maud Olofsson lyckades inte att lyfta Centerpartiets valresultat och opinionssiffror. Däremot har hon lyckats med mycket annat. Hennes bokslut ska inte skrivas än - hon avgår inte förrän vid stämman i september. Tre ting bör lyftas fram som särskilt centrala och intimt sammanbundna med varandra: det borgerliga samarbetet, den ideologiska spänsten i partiet och pragmatismen i den energipolitiska uppgörelsen.
Tio år med Olofsson har gjort susen för svensk borgerlighet. Borta är den flackande blicken mot Socialdemokratin, borta är kärnkraftsövningar som spräckte samarbeten och borta är den hemmasnickrade ideologin ekohumanismen som knappt ens centerpartisterna själva kunde reda ut innebörden av.
I dag är Centerpartiet ett tryggt borgerligt och liberalt alternativ och förändringarna har varit helt nödvändiga för att kunna åstadkomma ett skifte i Rosenbad. Olofssons betydelse i detta arbete kan inte underskattas.
visst har kritiken bitvis varit stark mot hennes liberalisering av Centern och i ett politiskt landskap där Moderaterna i dag positionerat sig i mitten har Centerpartiet svårt att finna sig till rätta.
Vänstern har etiketterat Olofssons centerparti som nyliberalt - ett skällsord i den socialistiska vokabulären och ifrån starkt värdekonservativa kretsar används också samma etikett för att peka på att partiet tappat kärnvärden som tidigare var bärande i partiet.
Att Maud Olofsson nu har lämnat sitt avgångsbesked ska inte ses som någon stor överraskning. Av förhandsspekulationerna att döma är det i synnerhet fem personer som nämns som tänkbara kandidater och av dessa har två svarat att de inte är intresserade - miljöminister Andreas Carlgren och EU-parlamentariker Lena Ek. I Expressen i tisdags undviker Landsbygdsminister Eskil Erlandsson att svara genom att ge kommentaren: "Nu tar vi och simmar lugnt". Han vet säkerligen med sig att han har ett hyfsat stöd. Men vill han?
I samma tidning får de andra två förhandstippade kandidaterna Annie Johansson och Anna-Karin Hatt också frågan om de är intresserade av att bli partiledare. Bägge svarar att de kommer att ta ställning till det om valberedningen ställer frågan. Så var vi där igen, i de slutna rummen med Jantes ande hängande över hela processen - precis som i Socialdemokraterna.
I Raka Svar med Nicklas Svensson i Expressen-TV ger Annie Johansson en något annorlunda och välkommen bild. Hon berättar att hon ännu inte tagit ställning men framför allt poängterar Johansson vikten av en öppen process där personer kan kandidera och berätta om sin agenda - om vad de vill med ett partiledarskap. Så ska det låta!
Givetvis ska eventuella kandidater ta den tid de behöver för att fundera igenom och rannsaka sig själva och sondera terräng. Ett beslut att kandidera måste vara noga underbyggt. När betänketiden är över och ett beslut fattats hos de enskilda är det dags att sätta sig upp mot systemet med en valberedning som i praktiken utser partiledaren. Då är det ut på planen som gäller.
Maud Olofsson har varit utmanande, inte minst har hon kämpat mot Jantelagen i olika situationer. Följ hennes exempel. Även i det politiska etablissemanget behöver Jantes ande vädras ut.