Under devisen "40 år för Sverige" besöker kungaparet rikets alla län med Kalmar som första anhalt. Enligt hovmarskalk Kurt Svensson ska resan utgå från besök i vardagen som sammantaget skildrar länets utveckling under de senaste fyra decennierna. Dock syftar besöket inte bara till nostalgiska tillbakablickar utan också till att utvärdera länets framtida styrkor och möjligheter. En annan ambition under resan är att träffa så många människor som möjligt och på varje plats ska det hållas ett tal som är tillgängligt för allmänheten. Även om Västervik tycks vara en av få småländska städer som inte får besök, och den tjustbygdare som vill träffa monarken får ta sig till grannkommunen Oskarshamn, finns anledning att fira här hemma.
Inte bara för att det är allmänt festligt med finbesök i länet utan också för att jubileet visar på ett urgammalt vänskapsband mellan kungen och det svenska folket.
Redan gamla isländska sagor påtalar det särskilda bandet mellan svenskarna och dess monarker. Kungarnas mandat har alltid byggt på folklig förankring, kanske för att bönderna själva ägt sin mark och därigenom haft ett politiskt inflytande som är i det närmaste unikt. Kungen har behövt folkets stöd för att säkra sin makt. I utbyte har bondeståndet fått sin frihet skyddad. Därför är det ofta kungamakten som tillsammans med allmogen stått upp mot aristokratins makthunger vilket med tiden format ett band av ömsesidigt beroende. Det är ett besynnerligt förhållande som inte minst gjort sig påmint i Västervik vars befolkning, till skillnad från många andra smålänningar, valde att stå utanför Dackefejden.
I våra egna tidevarv skiljer sig inte detta förhållande åt så mycket som man kan tro. Kungahuset har givit upp sin politiska makt och därmed skänkt folket frihet. Svenskarna har i sin tur visat monarkin ett överväldigande stöd. Vårt kungahus är ett folkets kungahus som till skillnad från många andra lyckats förena samtidsanpassning med monarkins djupt rotade traditioner–inte minst att kontrastera mot det engelska kungahuset.
Visst kan man lyfta det republikanska mantrat om att vi, ve och fasa, inte har en vald statschef men nog känns det ändå tacksamt med en djupt förankrad monarki som står över partipolitikens kastvindar och vardagskäbbel i en annars överpolitiserad tillvaro.
Så nog bör vi ur svenska hjärtans djup sända våra gratulationer till kungaparet och samtidigt hälsa att de nästa gång gör klokt i att besöka Västervik. Vi råkar inte bara vara Ostkustens pärla som historiskt varit kungamakten trogen. Vi bjuder dessutom, till skillnad från snåla högsmålänningar, gärna på påtår.