Folkpartiet är en rörelse med åtminstone lika många paradoxer som medlemmar. Partiets nya förslag till partiprogram ”Frihet i globaliseringens tid” är långt ifrån ett undantag. Det mycket ambitiösa programmet ställer frågor om hur det socialliberala idéarbetet kan leva vidare under vårt sekel. En god ambition eftersom man självkritiskt erkänner att det föregående programmet, som kom till stånd i samband med världskommunismens fall, är väl präglat av naiv framtidsoptimism. Därför menar partiet att det krävs en ny politik för globaliseringens tid som värnar om samhällets välståndsskapande krafter.
När det kommer till välståndsskapande reformer finner man dem i överflöd. Partiet föreslår allt från plattare skatt till slopad värnskatt. Dessutom vill man ha en mer gedigen kunskapsskola och nationell försvarsförmåga. Således ställer man sig i direkt polemik med Moderaterna vars senaste våg av ”förnyelse” varit till många kärnväljares stora förtret. Denna uppvaktning av den missnöjda borgerligheten fortsätter att löpa som en skickligt vävd tråd genom programmet. Dock stöter man på det annars så frihetliga partiets paradoxala natur när det kommer till familjepolitiken.
I det folkpartistiska samhället ser man med stor misstanke på familjen. Här är inte längre människan fri och oberoende utan kontrollerad av patriarkala maktstrukturer vilka man minsann måste råda bot på. Bland annat vill man utöka den så kallade jämställdhetsbonusen som ska få föräldrar att ta ut likvärdigt mycket föräldraledighet. Skulle reformen visa sig tandlös, är man beredd att ta i med hårdhandskarna för att jämställa föräldraledigheten.
Partiets långsiktiga strategi för att råda bot på all världens ojämlikhet tar dock vid redan under skolåren. Under hela utbildningstiden ska skolan bedriva ett ”aktivt genusarbete” för att göra rikets alla barn till goda feminister. För att denna inskolning ska börja i rätt tid vill man erbjuda heltidsförskola redan från ett års ålder. Så att mamma och pappa kan ägna sig åt välståndsskapande istället för en massa besvärande familjeliv.
Det är givetvis så att det finns samhällsstrukturer som drabbar människor. Och det är viktigt att det finns samhällsverktyg till stöd för människor som befinner sig i dess våld, tro inte att denna ledartext menar något annat. Men den genomgående misstanken om att människor som lever i traditionella, förvisso könsstereotypa, familjer gör det av något annat än fri vilja är besynnerlig. De flesta familjer klarar sig utmärkt utan statliga pekpinnar och individuella val kan väl inte bara vara tillåtet så länge man har folkpartistiska värderingar?
Det nya partiprogrammet skulle kunna förvandla Folkpartiet till den ledande rörelsen inom borgerligheten. Dock snubblar partiet över sin envetna vilja att upprätthålla en närmast familjefientlig moralism. Därmed gör man sig till ett omöjligt val för många alliansväljare. Det är synd, på en annars fin uppvaktning av rikets missnöjda borgerlighet.