LEDARE: Tyst om musikpolitiken

Tvärtom tycks de ideologiska skiljelinjerna i dag vara bortglömda. Om motståndaren kritiseras är det för att han eller hon inte agerat tillräckligt snabbt. Sällan därför att han eller hon har en annan idé. En offentlig utredning om hur framtidens svenska musikliv ska stödjas lades fram i måndags. Där föreslås att en ny myndighet ska inrättas: Statens Musikverk. Myndigheten ska ha två huvuduppdrag. Dels kommer man ta över uppdraget att förvalta det musikaliska arvet, som hittills har legat hos Statens Musiksamlingar, dels kommer man att få ett nytt uppdrag som innebär att man genom dialog och samarbete med olika aktörer ska främja produktionen av ny musik i Sverige. Det senare uppdraget ska i linje med alliansregeringens kulturpolitik i hög grad utföras i samverkan med regionala och lokala samarbetspartners. Samma dag som musikutredningen lades fram överlämnade kultursamarbetsutredningen sitt betänkande till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.I detta betänkande understryks kulturens roll för den regionala utvecklingen. Det går att skönja en röd tråd i alliansens kulturpolitik. Besluten ska ned och närmare medborgarna. Statens ansvar ska endast vara överblickande och samordnande. Det är på regionalnivå som den pregnanta kulturpolitiken ska drivas. I grunden finns här alltså klassisk högerpolitik. Besluten ska tillbaka till medborgaren.Det märkliga är att alliansen inte stöter på patrull hos oppositionen. En gång hade vi i Sverige en vänster som ville centralstyra i stort sätt varje mänsklig företeelse från Stockholm. Svensk vänsters kulturpolitiska flaggskepp var och är 1974 års kulturproposition. Syftet med den propositionen var att förstatliga kulturen. Svensk kultur skulle produceras och kvalitetstestas centralt - därefter skulle den gå på export till lantisarna. På den tiden var det vänstern som stod oemotsagd. Man stod ju för det moderna. Varför är de då så tysta nu? Den enda kritiken som hörs är från Leif Pagrotsky som tycker att regeringen arbetat för långsamt med frågan. Finns det ingen som vill slå ett slag för den rättvisa kulturen - den som portioneras ut efter behov då alla bidragit efter förmåga? Finns det ingen som vill slå ett slag för den starka kulturen - den som bestämts av de med rätt åsikter och som sedan garanteras frihet från marknadens tyranni genom statliga garantier?Hittills har dessa röster varit ganska tysta - lika tysta som nyliberalerna. Även dessa borde ha ett och annat att säga om alliansregeringens politik. Bara begreppet Statens Musikverk torde kunna få en anhängare av nattväktarstaten att gå i taket. Men även från detta håll är det ännu tyst. Har vi uppnått ett svenskt konsensus om kulturpolitikens utformning - eller slipas det just nu knivar på Branehög?Hursomhelst är bra att staten får ett tydligt uppdrag om att ansvara för det svenska musikarvet. Det är en typ av uppgift som passar de statliga institutionerna. Sedan är det en öppen fråga om huruvida staten är en lämplig skapare och marknadsförare av musik. Vore det inte bättre om staten helt koncentrerade sig på att skapa goda förutsättningar för musiken? Till exempel genom att tillhandahålla förstklassiga musikutbildningar, och genom att skydda upphovsrätten på internet.

Ledare: Tyst om musikpolitiken

Kulturpolitik är inte det oresonliga slagfält det en gång var.