Ledare: Trygg och säker men inte djärv och spännande

Tisdagen kom och med den också en regeringsförklaring och en ny regering.

Västervik2010-10-06 00:00
Ola Mårtensson
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
Innan kung Carl XVI Gustaf öppnade riksmötet och statsministern lade fram sin regeringsförklaring hölls den sedvanliga gudstjänsten för riksdagsledamöterna i Storkyrkan. Något överraskande inträffade under biskop Eva Brunnes predikan; ett antal sverigedemokrater reste sig i protest och gick ut ur kyrkan. Det var en reaktion på att biskopen i positiva ordalag uppmärksammat de demonstrationer som hölls i måndags runt om i landet under antirasistiska paroller (med deltagare från bland annat den yttersta vänstern) men som hade en tydlig utgångspunkt i SD:s riksdagsinträde och udden främst riktad mot SD. I stället för att på teologiska grunder peka på människovärde och lika rättigheter, ramlade biskop Brunne in i den diskussion som väldigt många gjort sedan valet genom att på olika vis, tydliga eller mellan raderna, underkänna väljarnas val - att utse 20 sverigedemokrater till riksdagsledamöter.
Reaktionerna på SD:s riksdagsinträde har varit stora under de senaste veckorna. Det har verkat som om inträdet i riksdagen kom som en total överraskning, som om partiet kommit fram ur intet. Riktigt så har det inte varit och nu torde det vara på sin plats att valresultatet respekteras. Regeringsförklaringen innehöll inte några direkta nyheter. Alliansen gick till val på ett gemensamt valmanifest och det är vad vi nu ser omarbetat till regeringsförklaring. Det hade naturligtvis varit finfint om Alliansen hade fått fortsätta att regera i majoritet - nu poängterade Reinfeldt att regeringen är i minoritet och att det kommer att krävas kompromisser. Statsministern öppnar dörrar. Någon som däremot gärna slänger igen dem ganska snabbt är Mona Sahlin (S) som verkar ha uppfattningen att minoritetsregeringar är något ovanligt trots att  Sahlin själv suttit i sådana under hela sin politiska karriär. Det som sticker ut är att föregående mandatperiods alliansregering var en majoritetsregering. Statsminister Reinfeldts andra regering påminner mycket om den första. Partiledarna sitter kvar på sina ministerposter, förutom att centerledaren Maud Olofsson som fått lämna ifrån sig vice statsministerposten till det näst största allianspartiets ledare Jan Björklund (FP). Ett antal åkte ut, ett antal nya kom in. Ett av de starka socialliberala korten i Folkpartiet, Erik Ullenhag blev ny integrationsminister, Ulf Kristoffersson som en gång i tiden var en av statsministerns motståndare i Moderata ungdomsförbundet - blev ny socialförsäkringsminister. För Centerpartiets del finns två nya och intressanta poster - Eskils Erlandsson blev landsbygdsminister och it- och regionminister blev Anna-Karin Hatt. På KD-fronten är Stefan Attefall ny som civil- och bostadsminister. Statsministern har gjort rätt i att inte minska småpartiernas regeringsrepresentation - det bådar gott för lagarbetet. Däremot utökade han med ett antal nya ministerposter så att ett par ytterligare moderater nu finns kring regeringsbordet. Visst blev det en del förändringar men trist nog inte så djärva och spännande som det funnits förhoppningar kring. Snarare trygga och säkra, ty sådan är vår statsminister