Skälet till att Skatteverket ställt in siktet på torghandeln är att det nuvarande regelverket inte anses vara rättvist för affärsinnehavare. De som står inne i en affär måste ju ha en kassa, och självklart sticker det i ögonen om det utanför på torget står en konkurrent som inte behöver hantera kvitton och apparater.
Men den viktiga punkt som Skatteverket missat är att se skillnaden mellan stillastående torghandel och kringresande. En försäljare som står 300 dagar om året på samma torg, och har tillgång till ström borde naturligtvis gå under ungefär samma regler som affären vid torget. Men en försäljare som reser runt mellan marknader i riket kan inte lyda under samma krav. Omständigheterna är då så skilda att de inte kan jämföras med vanliga butiker. Skatteverket håller på att slänga ut ett barn med badvattnet
Den ambulerande torghandeln bör inte påtvingas kassalagen. Bara själva investeringen i kassaapparater skulle slå hårt mot små företag. Vidare skulle kassahanteringen ofta kräva mer personal. Skälet är att kontakten mellan kund och köpare är central vid torghandel. En knalle kan inte stå vid sin kassapparat. Han eller hon måste kunna förevisa sina varor. Dessutom har försäljare ofta flera stånd vid de riktigt stora marknaderna. Då skulle det krävas flera nya kassaapparater och flera nya anställda för att bibehålla försäljningen. Marginalerna inom torghandeln är inte så stora att många handlare skulle klara de nya kostnaderna. Enkätundersökningar visar att bara var fjärde handlare tror sig kunna fortsätta om de omfattas av kassalagen. Dessa är förmodligen ofta de stationära handlarna i storstäder. De som reser runt på landsbygd och bland småstäder skulle få det svårt.
Varför är då torghandeln viktig överhuvudtaget? Skälen att bevara den är flera.
Den kringresande handeln är ett stycke svensk kulturhistoria. Handlarna är ofta sina egna producenter. Vid sidan av handeln är knallarna ofta traditionella hantverkare eller småskaliga livsmedelsproducenter.
För småstäder betyder torghandeln levande mötesplatser och därmed tryggare gator och mer attraktiva stadsmiljöer.
För lokalsamhällen är ofta återkommande årliga marknader en viktig social samlingspunkt och inkomstkälla för föreningslivet.
Om antalet kringresande torghandlare minskar blir det många bieffekter. Marknaderna skulle minska eller försvinna. Torgen och stadskärnorna skulle bli mer öde. Hantverkstraditioner skulle i värsta fall försvinna.
Förvisso förekommer det svarta pengar inom torghandeln. Men om det är skatteintäkter myndigheterna vill värna finns det bättre sätt än en utökad kassalag. Till exempel skulle torghandlare kunna köpa ett tillstånd som samtidigt innebär en schablonbeskattning.
Det måste gå att komma fram till en lösning som inte innebär torghandelns försvinnande.