Om någon, för något år sedan, berättat att försvaret skulle komma att bli en av riksdagsvalets prioriterade frågor, hade de flesta bedömare tagit denne siare för galen. Efter Rysslands brottsliga handlingar i Ukraina skrattar få och regeringen presenterade under en presskonferens i tisdags flertalet förstärkningar av försvaret.
Bland annat vill man öka antalet Jas Gripen från 60 till 70, beställa två nya ubåtar, modernisera korvetter, tidigarelägga beställningen av den nya generationens luftvärn samt öka övningsverksamheten på framför allt Gotland.
Allt som allt ska försvarets budget förstärkas med 5,5 miljarder kronor till 2024. Satsningarna ska delvis finansieras genom att minska försvarets internationella närvaro, högre förseningsavgifter i skatteärenden och ett slopande av regeringens tidigare satsning på så kallade nystartszoner.
Folkpartiledaren Jan Björklund kallar det ett historiskt skifte för den försvarspolitiska doktrinen. Sedan Berlinmurens fall har försvaret sakta försvagats och inriktats mot internationella insatser. Ett kvartssekel senare är det enligt regeringen tid för en återgång till det territoriella försvaret av Sverige, något man hoppas få brett och blocköverskridande stöd för.
Sent ska syndaren vakna sägs det, men sent är som bekant bättre än aldrig. Regeringen tycks äntligen ta rikets säkerhet och landets dominerande ställning i Östersjön på allvar, även om försvarspolitiskt sakkunniga redan kommenterat att satsningarna inte ens är i närheten av vad som skulle behövas.
Däremot är det något besynnerligt att man tycks ha glömt sin tidigare syn på det – av statsministern – så kallade särintresset. Regeringen beskriver självsäkert hur man betraktat den ryska regimen med misstänksamhet sedan det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 (DN 22/4). Det är en sanning med modifikation med tanke på att försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M) så sent som i oktober 2012 avfärdade alla varningar om hotet från Ryssland. I stället menade hon att den ryska uppmärksamheten riktades österut och att kontinenten var säkrare än på mycket länge.
Sådana minnesluckor kan dock förlåtas om regeringens återuppväckta intresse för försvaret är genuint. Det återstår förstås att se men mycket talar för att det här är en mindre brytpunkt, inte minst eftersom det, med den nya hotbilden, börjar bli en valstrategisk fördel att vara en sann försvarsvän.
Socialdemokraterna har förvisso lämnat det förra decenniets nedrustningspolitik, men frågan är om man kommer att skriva under en ny försvarspolitisk inriktning från regeringen under ett valår där man upplever sig ha vittring på makten.
Säger Socialdemokraterna nej till regeringens blocköverskridande invit, blir försvaret en valfråga. Då tvingas partiet finna ett övertygande motförslag tillsammans med något av vänsterpartierna. Troligast Miljöpartiet, som förespråkar miljardnedskärningar på försvaret. Ställt mot en sådan försvarspolitisk vänsterkompromiss, kan regeringens utannonserade återgång till territorialförsvaret visa sig vara ett synnerligen oväntat valvinnaress i den reinfeldtska kostymärmen.