Tillbaka till landsbygden

Det finns få stadsbor som inte kan spåra sina rötter till landsbygden. Möjligen är det därför som många nu söker sig tillbaka till myllan och trenden ger hopp om att landsbygdens öde är mer än att bli ett gigantiskt naturreservat, men långt ifrån alla kommuner lär kunna rida på vågen.

Västervik2014-02-27 00:01
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

Svenskarna vallfärdar tillbaka till landsbygden! Eller, nåja. Åtminstone visar förhållandevis färsk statistik från SCB att den långa avfolkningstrenden kan vara på väg mot sitt slut (DN 25/2). För första gången flyttar fler till än från landsbygden och en stor del av förklaringen stavas inte helt förvånande invandring.

Närmare bestämt av två olika sorters nybyggare. Den ena gruppen består av livsstilsinvandrare från främst Tyskland och Nederländerna på jakt efter pittoreska landsbygdsliv. Den andra kategorin istället utgörs av flyktinginvandring eftersom många glesbygdskommuner öppnat sina armar för alla som bidrar till att sänka medianåldern på den allt äldre landsbygdsbefolkningen.

Även här i kommunen gör sig trenden påmind. Förvisso minskar kommunbefolkningen med näppeligen nämnvärda 25 personer. Det beror i huvudsak på att det föds färre än vad det avlider, närmare bestämt 148 stycken för att det ska gå jämnt ut. Åldersstrukturen överensstämmer med mönstret på den övriga landsbygden som sammantaget fortsätter att tappa befolkning. Mer glädjande är dock att 1 347 personer flyttade från kommunen under föregående år medan hela 1 471 flyttade in. Beskedet får kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) att känna framtidstro och inom några år menar han att kommunen istället har befolkningstillväxt.

Mer än något annat säger befolkningsstatistiken att urbaniseringen inte är landsbygdens lieman som år för år skördar sina offer till dess att glesbygdskommunerna står livlösa och igenväxta. Det finns tvärtom hopp för att det tids nog ska uppstå en efterlängtad balans mellan stad och land. Långt ifrån alla kommuner lär dock lyckas på vägen mot återväxt och den gallring som skiljer vinnarkommunerna från förlorarna kommer att vara fortsatt hård.

Kommunerna som slutligen drar det längsta strået är med all sannolikhet de som inte räds att unga flyttar ifrån hemtrakten, som ser invandringen som en möjlighet att hantera den demografiska utvecklingen och som aldrig gör avkall på insikten att näringslivets tillväxt är helt avgörande för hembygdens väl.

Västervik har lyckosamt nog kommit en lång bit på vägen och om kommunalrådets prognos för befolkningstillväxten stämmer, talar allt för att bygden håller landsbygdens lieman på behörigt avstånd för en lång tid framöver.