Mångkulturen är ett exempel. Många politiker och opinionsbildare beskriver det mångkulturella samhället som något som snart ska inträffa, och som vi måste förbereda oss inför. Men det mångkulturella samhället är redan här. 2011 var endast 69 procent av den svenska befolkningen 0-17 år födda i Sverige av föräldrar födda i Sverige. 31 procent var utlandsfödda eller födda av en eller två utlandsfödda föräldrar. Vi behöver hantera mångkulturens risker och möjligheter nu, i stället för att låtsas som om de ligger i en obestämd framtid.
EU är ett annat exempel. Sverige blev medlem i EU för 18 år sedan. Ändå utvecklas många EU-debatter till ställningstaganden för respektive mot medlemskapet. Vi låtsas som om vi fortfarande ska välja ja eller nej till EU, i stället för att diskutera de konkreta EU-frågorna.
40-talister som slutar jobba är ett tredje exempel. Fortfarande talas det om hur arbetslösheten ska försvinna och arbetskraftsbristen bli skriande när 40-talistgenerationen pensioneras. Men den som föddes 1949 är nu 64 år, och genomsnittsåldern för att sluta arbeta och gå i pension varierar (med olika statistikmått) från 62,8 till 64,6 år. Arbetslösheten måste tacklas med något annat än 40-talisternas pensionsavgångar, som i de flesta fall redan har skett.
Det digitala samhället är ett fjärde exempel. Politiker talar fortfarande som om internet snart ska förändra hur vi lever, arbetar, konsumerar och umgås. Samtidigt i verkligheten är det många som träffar sin partner på en dejtingsajt, distansarbetar, polisen utreder it-brott och lärarna hanterar internetmobbning.
Frågan är varför det offentliga samtalet fungerar så här och vilka konsekvenser det får.
Rimligen fattas sämre beslut, både på politisk nivå och vid köksborden, om man har en felaktig bild av verkligheten. Man gör andra val när man förleds att tro att det som redan är ett faktum i stället är en möjlig utveckling i framtiden. Därför borde framtidsnostalgin upphöra, och verkligheten beskrivas som den är.
Men mönstret är nog svårt att bryta. I Sverige vill vi så förtvivlat gärna vara modernitetens spjutspets, ständigt framstegsinriktade. Det är ingen slump att Fredrik Lindströms tv-serie om Sverige kallades "Världens modernaste land", eller att regeringens sökande efter nya visioner fick namnet "Framtidskommissionen". Att lära av historien framstår som ett skämt i landet där vi lever "i skuggan av framtiden" (titeln på en bok av Sven-Eric Liedman).
Och eftersom framtiden är så svår att sia om blir den svenska lösningen att låtsas som att nuet är framtiden. Man beskriver verkligheten som om den snart ska ske. Att inse det självbedrägeriet är det första steget mot att bli så rationella som vi tror att vi redan är.