Det lilla monumentet påminner om svunna tiders torghandlare som försvunnit på grund av det föregående seklets förkärlek till politiska klåfingrigheter och regleringar av olika slag. Ofta tänker man att tiden för sådant är förbi, men i Västervik visar man på motsatsen. Under vårens sista sammanträde med kommunstyrelsen beslutade man sig för att förbjuda det som kallas ambulerande försäljning.
Beslutet väckte nationell uppmärksamhet under föregående vecka och blev ett av få debattämnen som trängde sig igenom Almedalsbruset.
Vad innebär då ambulerande försäljning? En fullt befogad fråga vars svar man bör söka hos kommunstyrelsen, de har trots allt beslutat sig för att förbjuda det. Dilemmat är dock att kommunstyrelsen inte tycks ha något vidare begrepp om vad man förbjudit. Anna Bodjo (MP) menar att hon inte riktigt vet vad ambulerande försäljning innebär och Sverker Thorén (FP) erkänner att beslutet kan ha varit något förhastat.
Förhastat är inte ett dumt ord i sammanhanget eftersom ambulerande försäljning innebär tillfällig försäljning som inte behöver några tillstånd och kan rent hypotetiskt innefatta allt från sommarens knallar till dörrknackande skolklasser med drömmar om studieresor. Dock saknas information om hur kommunen definierar ambulerande försäljning och det nya tillägget (som ersätter tidigare skrivelser) säger endast att ”Ambulerande försäljning inte är tillåten i Västerviks kommun”.
Avsikten med förbudet är att göra sig av med ”påträngande och hotfulla försäljare” från kommunens gator och torg. Exakt vilka som faller under kategorin påträngande är oklart även om de tjänstemän som utarbetat förslaget tycks eniga om att det åtminstone handlar om envetna rosförsäljare och distributörer av illegala visselpipor. Trots att det saknas konkreta exempel på sådana, menar tjänstemännen att det motsvarar den ”allmänna uppfattningen” om ambulerande försäljare.
Kommunalrådet Harald Hjalmarsson (M) tar den omfattande kritiken med en nypa salt. Han menar att beslutet är tydligt och att det inte bör övertolkas.
Det är förvisso möjligt för kommunen att upprätta undantag, men det blir svårt att tolka den nya skrivelsen som något annat än att all ambulerande försäljning i kommunen är förbjuden, såvida man inte planerar att hantera framtida ärenden godtyckligt.
Det anmärkningsvärda i denna episod ligger inte bara i att kommunstyrelsens ledamöter tycks sakna grundläggande kunskaper om fattade beslut eller att kommunens hantering av den ambulerande försäljningen riskerar att bli godtycklig. Snarare finner man det mest uppseendeväckande i att kommunen motiverar sitt förbud med ett problem som inte existerar och att underlaget i huvudsak bygger på fördomar utan stöd i empirin.
Tjust bör kräva mer av sina folkvalda, eller åtminstone inte förvånas över varför det ibland blir aktuellt att resa minnesmärken över kommunens utslocknade affärsverksamheter.