Det var efter den svenska segern mot Napoleon i det så kallade ”stora folkslaget” vid Leipzig 1813, som Karl Johan tågat med sin Nordarmé mot Danmark. Det var en del av det förbund som hade slutits mellan Sverige och länderna i den ”Sjätte koalitionen” två år tidigare. Genom att ingå i koalitionen och avsäga sig alla anspråk på det förlorade Finland, skulle Sverige få tillåtelse att avkräva Norge från det med Napoleon lierade Danmark. I utbyte mot Norge kom Sverige att överlämna Svenska Pommern till Danmark, samt den digra summan av en miljon riksdaler.
Budet att norrmännen skulle tvingas in i union med Sverige kom att väcka vrede i grannlandet. I Eidsvoll antogs därför en nationell grundlag den 17 maj samma år samtidigt som man valde arvprinsen Kristian Fredrik till kung, vilken 25 år senare skulle bli kung av Danmark under namnet Kristian VIII. På så vis hoppades norrmännen kunna avgöra sitt öde på egen hand och för första gången, på nära fyra sekler, uppnå självständighet.
Karl Johan krävde dock att fredskraven skulle uppfyllas, varpå man inledde ett kortare fälttåg mot Norge. Eftersom Sverige hade en överlägsen militär förmåga och segermakternas stöd, kom norrmännen att tvingas till vapenvila redan den 14 augusti. Sverige stod segrande. Kristian Fredrik avsade sig den norska tronen och återvände till Danmark. Emellertid ledde konflikten till att norrmännen fick behålla sin grundlag och att unionen blev betydligt lösare sammansatt än vad som först varit avsikten – bara seklet senare var den norska självständigheten ett faktum.
Blod kom alltså att spillas även efter freden i Kiel, likväl är det tre veckor långa fälttåget närmast att beskriva som skärmytslingar, i jämförelse med Napoleonkrigens offer som för Sveriges del avslutades den 14 januari 1814. Det innebar inte bara slutet på den svenska stormaktstiden, utan också början på berättelsen om ett litet lands vandring mot 200 år av fred.
Napoleonkrigens dynamiska år är också synonymt med framväxten av det moderna Norden. När Sverige avstod Finland och Danmark lämnade den skandinaviska halvön, påbörjades Norges och Finlands snåriga väg mot självständighet. Ett Norden utan stormakter, blev också början på 200 år av nordisk förbrödring. Det vill säga den gemenskap som lett fram till att omvärlden i hög grad betraktar de nordiska länderna som såväl en kulturell som politisk enhet, vilket senast uppmärksammades av Finlands president Sauli Niinistö under Folk och Försvars pågående rikskonferens i Sälen.
Värdet av freden, detta sällsynta privilegium i en krigshärjad kontinent kan inte nog uppmärksammas under året. Lika mycket bör dock året ses som ett tillfälle att lyfta den nordiska gemenskapen.
Ett förträffligt sätt att förena det hela skulle vara om landets försvarspolitiker, under den pågående rikskonferensen, låter grannländernas erfarenheter från det gångna århundradet stå som exempel på varför freden inte värnas, genom att ta den för given.