Ledare: Till fotbollens försvar

Fotbolls-VM är i full gång och den sedvanliga hysterin kring tävlingen. Människor gläds och sörjer med sina favoritlag och de flesta har åsikter om tävlingen, lagen, vuvuzuelorna och allt annat där omkring. Även sådana som inte annars brukar flockas i tv-soffan framför fotbollsmatcher sitter nu som klistrade.

Västervik2010-07-08 00:00
Ola Mårtensson
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
Utanför sportens värld finns det dem som analyserar fenomenen kring fotbolls-VM och lagsport i allmänhet. I lördagens kulturdel i Svenska Dagbladet reflekterade författaren Jens Christian Brandt över Tyskland och VM-fotbollen genom tiderna. Och samma helg gick ledarkolumnisten på oberoende liberala Dagens Nyheter till ett generalangrepp på fotbollen. Några axplock ur DN-kolumnen: "... Idrotten är på många sätt desperationens väg. Den är vägen för dem på vilka väntar tunga, monotona, lågbetalda, otacksamma kroppsarbeten. Jo, undantagen är många och det är inte bara arbetarklassen som idrottar. Men icke desto mindre tar elitträning enormt mycket tid som otaliga arbetarbarn borde lägga på studier istället." Och "Lagidrotten är metafor för krig. Och underkastelse under ledaren." I artikeln och i de ovan nämnda citaten åsyftar Lena Andersson fotbollen i synnerhet och lagsport i allmänhet. Hon ondgör sig över att det enligt henne frodas en antifeminism inom lagsporten - som om feminism nödvändigtvis alltid måste frodas överallt! Hon påstår vidare att denna sportsform är osunt auktoritetsbunden, att det tydligen är någon slags krigsidrott som utövas och att lagidrotterna har en tvivelaktig kvinnosyn. Hon slår brett på de ideal som hon menar förknippa lagidrotten. Däremot finns det inte ett positivt ord om de värden som alla älskare och utövare av fotboll och lagidrott förknippar med sina sporter. Lagandan, kamratskapet, att ställa upp för varandra och lära att ta ansvar för sig själv, andra och för konsekvenserna av sina handlingar. Listan kan göras mycket längre. Men sådant avfärdas, bara fördömanden med hennes feministiskt politiskt korrekta socialliberala pekpinne. Det kanske mest upprörande och verklighetsfrånvända i artikeln är att hon dessutom läxar upp vad hon kallar arbetarklassens barn. De borde läsa läxor, inte springa efter en boll, är andemeningen. Att många barn som inte är stjärnor i skolan, som har svårt för sig eller inte de förmågor som där anses vara viktigast där, finner sin tillvaro i lagsporten är något som hon helt missar. Tänk på alla de barn och ungdomar som varje dag räddas undan våld och kriminalitet, dåligt självförtroende och taskig självbild, för att de får syssla med något de verkligen tycker är roligt eller är riktigt bra på. Men sådant föraktas tydligen av DN-kolumnisten. Endast bildningen är idealet, inget annat är fint nog. Är inte skolresultaten bra nog - då har arbetarbarnen inte läst tillräckligt, verkar vara Anderssons bud till folket "där nere" i verkligheten. Inte långt ifrån Dagens Nyheters kulturredaktion, som KD-ledaren Göran Hägglund gärna kritiserar, ligger tidningens ledarredaktion. För den som undrar över KD-begreppet verklighetens folk; Lena Andersson förefaller inte en av dem, i henne har i stället "overklighetens folk" ytterligare en representant.