Han ger ett engagerat, sympatiskt och äkta intryck. För ett parti på dekis kan det absolut vara en stor tillgång. På minussidan står bland annat att han inte är en förstahandskandidat, att han troligen inte har ett enigt parti bakom sig och kanske framförallt att han är tämligen okänd för en bredare svensk allmänhet samt att han inte har någon särskilt bred politisk profil.
Valet överraskar då Håkan Juholt inte varit med i förhandsdiskussionerna. Namn som Veronica Palm, Mikael Damberg, Thomas Östros, Sven-Erik Österberg, Leif Pagrotsky, Ulrika Messing och Thomas Bodström har nämnts i spekulationerna betydligt många fler gånger än Juholts.
SVT:s tidigare politiske kommentator och numera Expressenmedarbetaren K-G Bergström kommenterade valet av Juholt i Expressen TV mycket träffande: "Han är väl femte, sjätte, sjunde reserv ungefär. Och det är rätt anmärkningsvärt att landets största parti måste utse en partiledare så pass långt ner på avbytarbänken."
Håkan Juholt hävdade i går att Socialdemokratin inte är splittrad i falanger om höger och vänster, stad och land och så vidare. Det är givetvis hans uppgift att säga så. Han ska bli partiledare och försöka hålla samman denna röriga rörelse.
Även om valberedningen var enig och även om det påstås att han har ett stort stöd finns det stora politiska skillnader inom Socialdemokratin. Nomineringen av Håkan Juholt och Carin Jämtin är bland annat ett resultat av detta - vänsterkrafterna i Socialdemokratin har flyttat fram sina positioner markant.
För övrigt är nomineringen av Carin Jämtin om än mer anmärkningsvärd än nomineringen av Juholt. Jämtin är intimt förknippad med tiden som minister i Göran Perssons regering och kanske ännu mer med att hon gjorde ett formidabelt katastrofresultat i höstens val då hon bossade för Socialdemokraterna i Stockholm. Nu är det hon som ska styra mot nya val. Kan det båda gott?
För ödmjukhetens skull poängterades det vid ett antal tillfällen att Juholt och Jämtin ännu inte är valda, utan att de är kandidater. Det är föga troligt att något S-uppror skulle kunna rucka valberedningens förslag på kongressen. Det är så det fungerar på de flesta håll i svenskt politiskt liv. Således kan kongressledamöterna ikläda sig rollen som röstboskap och om två veckor enhälligt välja Håkan Juholt till Socialdemokratiska Arbetarepartiets nye ledare.
Kraven på honom är enorma liksom förväntningarna. Partisjälvbilden förväntar valresultat som i fornstora dar. Dock glömmer man att världen och Sverige har förändrats. Om den socialdemokratiska politiken går i den riktning som Juholt hittills pekat ut, luktar det inte fräscht 10-tal utan snarare 1970. Frågan är om det är vad väljarna vill ha.
Givetvis är det allt för tidigt att säga om Håkan Juholt har egenskaperna till att bli The King of Socialdemokratin, om väljarna uppskattar honom och på vilket sätt han kommer att styra och forma partiet. Rörelsen är knäckt efter valförlusten och falangstriderna kommer säkerligen fortsätta då kampen om det viktigaste - om vart S-politiken ska styra - fortsätter även efter valet av Juholt.
Att Moderaterna vuxit sig starka på senare år är inte bara de egna strategernas förtjänst, Socialdemokraternas förfall har varit en tillgång för Alliansen i allmänhet och för Moderaterna i synnerhet. Även om Juholt är kompromisskandidaten åt vänster och kanske inte i första hand kommer att lägga rabarber på socialliberala mittenväljare, så finns det skäl för en något självgod borgerlig regering, helt upptagen med sitt förvaltande, att se upp.