Tecken i tiden

Folkpartiledaren Jan Björklund, utbildningsminister, vill ha mandarin på menyn i den svenska skolan. Det kommer att ta tid, men om tio år ska eleverna på alla högstadier och gymnasier kunna välja kinesiska.

Kinesisk diktbok. Foto: Jurek Holzer/Scanpix

Kinesisk diktbok. Foto: Jurek Holzer/Scanpix

Foto: Jurek Holzer / SvD / SCANPIX

Västervik2011-07-08 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.

1, 3 miljarder människor på plats och åtskilliga miljoner utanför gränserna till Mittens rike har mandarin, "rikskinesiska", och dess olika former, som modersmål. Sverige har många kinesiska invandrare, som brukar svenska.

Men Björklund tycker alltså inte att det räcker.

Det finns absolut större brister i den svenska skolan än att där lärs ut för lite kinesiska, men ändå är Björklunds ambition välkommen. Den är ju att vi som lever i den globala kroppens skandinaviska blindtarm måste anstränga oss lite extra för att inte i framtiden ses som ett bihang, att ha eller mista.

Björklund fick snabbt oväntat flankstöd, av Sylvia Schwaag Serger i radions sommarprogram på onsdagen. Med kinesiska morföräldrar, tysk far, gift med en skåning och erfarenhet av att leva i olika länder och med olika språk var hon ett levande argument för att släppa in Kina i skolan.

Det handlar om att bättre lära känna en av mänsklighetens största och äldsta civilisationer. Men Kina har också ambitionen att bli världens ledande kunskaps- och innovationsnation, vilket är sakligt möjligt, med tanke inte bara på regimens utan även folkets vilja, på basen av en nedärvd respekt för kunskap.

När Folkpartiledaren Lars Leijonborg 2005, under sin storhetstid som "Leijonkungen", 2005 besökte Indien och Kina kom han hem fylld av entusiasm för dynamiken i länder som förvisso har enorma problem, men är på väg att återvinna en större roll globalt.

Björklund tar upp stafetten från Leijonborg. På gott och ont blir Kina ännu större i framtiden.

Vi skulle kunna nöja oss med att kineserna är så duktiga att de säkert också lär sig tala engelska. Men redan erfarenheterna fram till nu visar att det inte är säkert. Och klart är att kunskaper i kinesiska öppnar dörrar och jämnar trösklar, för våra argument.

Sedan är det bara att hoppas att undervisningen i kinesiska, liksom i alla de modersmål Sverige begåvats med genom invandringen, positivt påverkar även undervisningen i svenska språket, och främjar den respekt för normer som underlättar förståelsen.

För det skulle behövas. Typ, ba, alltså.