Under helgen har prorysk milis tillsammans med samma sorts kommandosoldater som plötsligt invaderade Krimhalvön, tagit över myndighetsbyggnaderbyggnader i städerna Slovjansk, Charkiv, Luhansk och Donetsk. Den ukrainska regeringen har svarat med att sända antiterrorstyrkor mot ockupanterna, vilket fått den ryske utrikesministern Sergej Lavrov att varna för vad som kan hända om man fortsätter att angripa den ryska minoriteten.
Logiken är densamma som på Krim och vad världen bevittnar är den andra akten i Vladimir Putins långsamma annekterande av Ukraina.
USA fördömmer helgens aggressioner och hotar med ytterligare sanktioner. Även försvarsalliansens Nato:s ordförande Anders Fogh Rasmussen har tagit ton och kräver att Ryssland drar tillbaka de 40 000 soldater som står invasionsredo vid den ukrainska gränsen. Putin tycks emellertid föga berörd. Troligen eftersom han föraktar västerlandets öppna samhällen som enligt den ryska statsideologin gör länder svaga, dekadenta och oförmögna att handla – vad gäller det sista har han i någon mån rätt.
Väst vill trots allt bromsa konflikten medan Putin vill låta den eskalera, därför blir det inget krig om Östra Ukraina. Om tsaren vill, kommer tsaren troligen få bryta landet samman. Bit för bit kommer han att införliva nya delrepubliker i det ryska imperiet – även om det kostar i termer av ekonomiska sanktioner och ett skamfilat rykte i omvärlden.
Frågan som följer är hur långt presidenten är beredd i att gå. Blir nästa anhalt Baltikum? Vad som talar emot är Nato. Till skillnad från Ukraina är de baltiska staterna medlemmar i försvarsalliansen och om något av länderna skulle stå inför en situation liknande den på Krim, kommer alliansen att svara. Vad som talar för att konflikten sprider sig är att den ryska regimen trissat sin doktrin att försvara ryska minoriteter i utlandet så långt att den inte går att stoppa. Om så, står ett europeiskt storkrig framför dörren.
Kalabaliken till trots är de svenska riksdagspartierna fortfarande förvånande passiva. Sprider sig oroligheterna till Östersjön är Sverige en oundviklig del av konflikten. Skulle så ske har vi för tillfället samma försvarsgarantier som Ukraina, det vill säga inga alls.
Medan den ryske presidenten fullbordar teaterkrigets andra akt är det hög tid för svensk rikspolitik att värna en försvarsförmåga värd namnet och inte minst inse att ett medlemskap i försvarsalliansen sällan varit lika angeläget.