Ännu en tårta kan läggas till listan över de bakverk som kastats i ansiktet på landets främsta politiker.
Denna gång gäller det Göran Hägglund (KD). Under ett besök i Göteborg blev socialministern tillfrågad av en nybliven partimedarbetare om de inte kunde ta en ”selfie” tillsammans. Hägglund tackade ja, men snart stod det klart att denne sympatisör hade andra uppsåt. Ur sin ficka plockade han en tårtbit, vilken mulades i ministerns ansikte. Tumult uppstod, men snart kunde förövaren övermannas och gripas.
En partimedlem som angriper sin partiledare – ett utfall av falangstrider inom partiet eller hämnd för en gammal personkonflikt?
Faktum är att det inte var någon kristdemokrat, utan en medlem i den vänsterradikala aktionsgruppen ”Fag Army”, som under några veckor infiltrerat Kristdemokratiska ungdomsförbundet. De beskriver sig som: ”en grupp HBTQ-killar som tröttat på homofobin och den liberala masshysteri som kapar deras livsnödvändiga kamp mot den”.
Dådet motiveras med vad de kallar partiets systematiska förtryck av HBTQ-personer. Dessutom försvarar de sig med att en tårtbit är oskyldigt, i förhållande till vad religiösa extremister gjort mot HBTQ-personer genom historien.
Vid sidan om att ha en skev uppfattning om verkligheten i allmänhet och kristdemokratin i synnerhet, har de åtminstone rätt i att en tårtbit i sig inte är ett hot mot demokratin. Men en tårtbit är som bekant bara en del av bakverket.
Tårtningen är nämligen en av flera incidenter som kommit att kasta en ledsamhetens skugga över valrörelsen.
I Umeå mötte lokala kristdemokrater för några dagar sedan en vandaliserad valstuga – ett av många sentida attentat mot partidistriktet i Västerbotten. Även Feministiskt Initiativ fick se sin valstuga sparkad till spillror på Sergels torg i Stockholm. Härutöver kan nämnas de hundratals valaffischer som redan rivits ned från sina lyktstolpar, runt om i landet.
Vandaliseringen är ett uttryck för den tilltagande oförmågan att möta sina meningsmotståndare med de medel som står till buds inom ramen för det demokratiska samtalet. God debatt tenderar i allt högre utsträckning att utvecklas till verbala skyttegravskrig som, om de mot allt förmodan leder någonstans, övergår i våld. Oftast har våldsverkarna sin politiska hemvist i utomparlamentariska grupperingar som föraktar demokratin och det politiska etablissemanget, likt organisationen som angrep Hägglund. Men ibland får även partipolitikens gräsrötter svårt att hålla knytnäven kvar i byxfickan, när de får se många timmars slit förstöras inom loppet av ett ögonblick.
Våld föder våld, oavsett om det är riktat mot människor eller deras egendom. Det har dessutom en förmåga att ständigt accelerera. En söndertrasad affisch blir i nästa slag en valstuga utan väggar. En barbröstad kvinna störandes ett tal blir i nästa stund en beväpnad man utom sina sinnens fulla bruk, vilket historien visat oss förut.
Den ovetskapen – om vad som kan hända härnäst – riskerar leda till ett klimat där människor avskräcks från att aktivera sig politiskt och framstående politiker vägrar vistas i offentligheten utan livvakter.
På så vis blir en liten oskyldig tårtbit symbolen för den tendens som hotar stommen i svensk demokrati.