Ledare: Taktiskt spel om viktig post

När Mona Sahlin nominerade Kent Härstedt (S) till posten som riksdagens talman agerade hon som en synnerligen tuff oppositionspolitiker. Draget hade två tänkbara utgångar. Om Härstedt hade valts skulle rubrikerna ha handlat om regeringskris. Reinfeldt hade framstått som svag och utan stöd i sitt eget parlament. Även om bakslaget inte skulle ha lett till nyval skulle det ha orsakat rabalder och regeringen skulle fått sänkt förtroende både hemma och utomlands.

Västervik2010-10-05 00:00
Mathias Bred/ SNB
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
Om Härstedt däremot förlorade skulle det scenario vi nu beskådar utspela sig. Sverigedemokraterna röstade på Westerberg och sossarna kan ösa beskyllningar över regeringen om att ta stöd av ett extremt parti. Det hade inte gått många minuter efter att omröstningen var klar förrän Aftonbladets hemsida kablade ut budskapet "SD valde alliansen". Sahlins drag var hårdhänt ur två aspekter. För det första skapade hon en situation där Sverigedemokraterna omedelbart fick glänsa i vågmästarroll. För det andra försökte hon misskreditera regeringen genom att visa deras svaghet, utan att hon egentligen kunde vinna något sakpolitiskt på det. Genom sitt agerande har Sahlin deklarerat att hon sätter uppgiften att vara en nagel i ögat på regeringen högre än att ta ansvar för att Sverigedemokraternas inflytande minimeras. Vi får se om hennes drag var klokt. En sak är säker: kovändningen om Sverigedemokraterna kommer inte att öka Sahlins förtroendekapital. Kanske har måndagens debacle ökat väljarnas intresse för den ibland bortglömde talmannen. Riksdagens ordförande har efter kungen rikets viktigaste ämbete. Inför valet mellan Westerberg och Härstedt försökte några politiker hävda att det fanns givna regler för vem skulle utses till talman. I verkligheten är dock tjänsten påfallande oreglerad. En tanke skulle kunna vara att införa en praxis där talmannen alltid hämtas från ett parti som står i opposition till regeringen. Det skulle kunna stärka riksdagen som under andra hälften av 1900-talet förlorat inflytande i förhållande till regeringen. En annan idé är att på talmannens speciella roll motiverar en praxis där man strävar efter att posten ska hållas av en politiker som är folkkär och åtnjuter stort förtroende även utanför sitt eget parti. Under Ingemund Bengtsson kan rollen sägas ha haft en sådan inriktning. Hursomhelst är Westerberg omvald. Och det var under de rådande omständigheterna den bästa utgången. Sverigedemokraterna försökte få Mikael Jansson vald till andre vice talman. Det avslöjar partiets brist på självinsikt. Jansson kommer närmast från Göteborgs kommunfullmäktige där han fört en undanskymd och väl avgränsad tillvaro. Knappast en tillräcklig bakgrund för talmansjobbet.