Under slutet av föregående vecka lät medlemsländernas hälsoministrar meddela att svenskarna även fortsättningsvis kommer att reglerna innehållet i sina tobaksprodukter, det vill säga snuset. Bakgrunden till det tidigare hotet finner man i EU:s nya tobaksdirektiv vars mål är att minimera förekomsten av tobak inom medlemsländerna. Direktivet är utarbetat under ledning av den maltesiske folkhälsokommissionären Tonio Borg (vars företrädare anklagas för att ha försökt utpressa snustillverkaren Swedish Match). Borgs strategi bygger bland annat på att tobak i framtiden enbart ska få smaka tobak, vilket i praktiken innebär ett förbud mot smaksatta cigaretter och svenskt snus.
Borgs strategi fick handelsminister Ewa Björling (M) att under föregående år ”förklara krig” mot kommissionen, något som senare drogs tillbaka av statsminister Fredrik Reinfeldt (M). Trots denna avblåsta mobilisering betyder det knappast att snuset saknat sina försvarare. Bortsett från den allmänna opinionen har såväl snusvänliga europaparlamentariker som den svenska regeringen arbetat aktivt för att rädda prillorna. Folkhälsominister Maria Larsson (KD), som lett regeringens arbete, menar efter helgens möte att hon inte bara är glad för att man räddat snuset utan också för att man nu får till ett direktiv som skyddar europeiska medborgare från tobaksprodukter.
Vid sidan om att missa ett synnerligen gott tillfälle att göra snusfrågan till en kristdemokratisk framgång, lyckas folkhälsoministern sätta fingret på en problematisk attityd som genomsyrar hela unionsprojektet.
En av unionens främsta stöttepelare är idén om kontinenten som en sammanlänkad marknad där varor, tjänster, kapital och arbetskraft kan färdas fritt över nationsgränserna. Bakgrunden finner man (vid sidan om marknadens förmåga att bygga välstånd) i övertygelsen om att handlande länder sällan för krig mot varandra eftersom kostnaderna av förlorade handelsintäkter alltid kommer bli högre än krigets eventuella förtjänster, om det nu finns några sådana. Dock förutsätter en fri marknad även en övertygelse om att individer är myndiga. Det vill säga att de på egen hand kan avgöra vad de vill konsumera för produkter på den europeiska marknaden.
Därför är det märkligt att man från unionens håll, med sådan övertygelse, proklamerar sin rätt att skydda kontinentens befolkning från allsköns varor, vare sig det råkar gälla kinesiska solpaneler eller skandinaviska tobaksprodukter. Det är maktdemonstrationer för maktdemonstrationernas skull, vilket rimmar illa med unionens bärande principer samtidigt som angrepp mot nationella symboler, likt snuset, urholkar förtroendet för unionen i stort.
Givetvis ska man inte sticka under stolen med att tobaksprodukter är hälsovådliga. Dock bör man ställa sig frågan om det verkligen är EU:s sak att ägna sig och folkhälsorelaterade korståg mot enskilda näringsgrenar eller om det är upp till varje enskilt land att utarbeta hälsofrämjande strategier utan att man inkräktar på marknadsfriheten – mycket talar för det sistnämnda.
Det primära problemet är trots allt inte att snuset varit hotat, utan att kommissionen tycker sig kunna ta friheten att hota det.