Det går fort i migrationspolitiken. Förslag som ledde till politisk lynchning för några månader sedan råder det stor enighet om idag. Politiker har ofta haft en hög svansföring ända tills de bytt åsikt. De har så på egna meriter tyvärr lyckats spä på ett ökande politikerförakt.
Men vi ska inte begå misstaget att likställa dessa ändrade åsikter med att Sverigedemokraterna till slut fått rätt. De vill ha stängda gränser oavsett hur behoven i världen och i Sverige ser ut.
Det finns idag ett kortsiktigt problem med att mottagningssystemen knakar i fogarna, och ett långsiktigt problem med att vi på sikt inte kan upprätthålla den välfärd vi har idag, åtminstone inte för alla.
Längst ute på vänsterflanken finns de som gärna ser en fri invandring och accepterar skenande kostnader. Även Miljöpartiet hörde till denna kategori fram till tisdagens uttalande från regeringen. Längst ut åt höger finns Sverigedemokraterna som inte vill ha någon invandring till några som helst kostnader.
För dessa två grupper på ytterkanterna är frågan okomplicerad. Men för alla oss andra, som är välvilligt inställda till invandring men inte till vilka kostnader som helst, leder dagens situation till svåra ideologiska, etiska och praktiska avväganden.
Vi står då inför ett ideologiskt val mellan att strypa invandringen, i enlighet med konservativa idéer, eller att låta den fortsätta men med lägre kostnader och minskade ekonomiska rättigheter för de nyanlända, i enlighet med liberala idéer. Regeringen blandar och ger lite av båda i deras åtgärdspaket som presenterades under tisdagen. Det är värdefullt att regeringen nu börjar regera, även om förslagen ursprungligen kommer från andra partier.
Vissa förslag handlar om ökad kontroll över invandringen, vilket synes vara nödvändigt i dagens läge och behöver inte tolkas som en vilja att begränsa asylrätten. Högre krav på egen försörjning och minskade ekonomiska förmåner i liberal riktning är positivt för både statsekonomin och för de nyanländas incitament att komma i arbete.
Konservativa förslag om tillfälliga uppehållstillstånd och begränsade möjligheterna till anhöriginvandring är långt ifrån optimala för integrationen men är relativt oproblematiska ur ett asylrättsperspektiv.
Ett utökat transportörsansvar, där kollektivtrafik som passerar Sveriges gräns blir skyldiga att göra ID-kontroller för att släppa ombord resenärer, är mer problematisk då den faktiskt hindrar människor att kunna söka asyl i landet. Syftet är att tvinga andra länder att ta sitt ansvar. Men om det visar sig att så inte blir fallet måste vi ompröva detta beslut i framtiden så att stora mängder människor inte helt förlorar sin asylrätt.
Vi bör bedöma dessa åtgärder utefter deras karaktär som tillfälliga. När situationen lugnat sig bör vi göra justeringar för att öka den fria rörligheten och samtidigt behålla åtgärder för att minska kostnader och öka incitamenten för de nyanlända att komma i arbete.
När resurserna brister måste vi prioritera. Vi bör prioritera att rädda människor från död, terror och tortyr. Att vara fattig asylsökande i Sverige är inte det sämsta.