Även om Europas förenta stater kan låta som science-fiction finns det inflytelserika personer som driver idén.
I EU-parlamentet finns sedan i höstas den så kallade Spinelligruppen. Altiero Spinelli var en italiensk kommunist och visionär som bland annat fantiserade om ett Europas förenta stater. Gruppen som bär hans namn vill blåsa liv i tanken på ett överstatligt EU. En företrädare för Spinelligruppen är Belgiens förre premiärminister Guy Verhofstadt, som också är ordförande för ALDE-partiet, där svenska Folkpartiet och Centern ingår. En annan företrädare är Joschka Fischer, Tysklands tidigare utrikesminister, som är en av Europas mest inflytelserika gröna politiker.
Spinelligruppen driver flera frågor - snabbare ekonomisk integration, mer samarbete om yttre gränser, gemensamma vallistor till Europaparlamentsval samt rätt för unionen att samla in skatt. Det sista kan ske genom koldioxidskatter, vilket till exempel den svenska kommissionären Cecilia Malmström förordar. Eller genom att EU tar ut en avgift på alla mobilsamtal som rings mellan länderna. I bägge fallen skulle Bryssel snabbt kunna bygga upp en egen budget som gav unionen starkare ekonomiskt makt att sätta in mot eller för medlemsländerna. Federalisterna vill att Unionen ska ha så många drag av nationalstat som möjligt.
Just nu känns dock federalisternas drömmar om en europeisk stat som verklighetsfrånvända. Europas folk går åt andra hållet. Danmark återinför gränskontroller. Britternas statsbärande parti Tories har gått in i en EU-kritisk grupp i EU-parlamentet. Tyskland blir alltmer motvilligt att betala pengar på samma vis som förr. Grekerna börjar förstå att EU:s räddningspaket inte bara medförde fördelar, utan även frihetsberövande plikter. Fransmännen och italienarna kivas om migrationsfrågor. Förutom de många exemplen på sakfrågor där européerna är oeniga har också flera länder, bland dem Sverige och Finland, fått se nationalistiska partier som vill gå ur EU växa fram.
Sammantaget är det ingen ljus bild för dem som vill se ett Europas förenta stater i sin livstid. I land efter land har medborgarna fått en känsla av att unionen inte är till för dem, utan för politiker som önskar sätta sitt namn i historieboken. Så länge den känslan får frodas kommer unionen att se fler bakslag, och federalisternas drömmar att te sig allt mer overkliga.