Så länge det funnits människor som befolkat våra nordliga avkrokar, så har Gotland haft en avgörande betydelse för vem som kontrollerar Östersjön. Därför har diskussionen om att öka den militära närvaron på semesterön blossat upp på nytt, efter den senaste tidens krigslika tillstånd på Krimhalvön. Den ryske presidenten Vladimir Putin har en gång för alla visat att det säkerhetspolitiska läget kan förändras inom loppet av timmar och att det ligger i alla suveräna staters intresse att själva hålla sig med en försvarsmakt som avskräcker från angrepp.
För att höja incidentberedskapen har regeringen meddelat att det stationeras två stridsflyg på Gotland. De kommer att samsas med redan befintliga 15 officerare, 450 hemvärnsmän och 14 stridsvagnar. De senare är resultatet av en kompromiss inom regeringen, för att blidka folkpartiledaren Jan Björklund som under lång tid efterfrågat en ny försvarspolitisk doktrin i allmänhet och fler vapen på kalkstensön i synnerhet.
För att vara en av de mest strategiskt viktiga platserna i vår del av världen kan man tycka att det är ganska så modest försvar vid händelse av konflikt, vars historiska paritet man troligen finner i de dåligt rustade bönder som ställdes mot den danske kungen Valdemar Atterdags professionella armé under det blodiga slaget vid ringmuren 1361.
Så har dock inte alltid varit fallet och orsaken till varför det anspråkslösa antalet militärer förlagda på ön, tycks vara svenska politikers tro på att svensk mark är mer okränkbar än annan.
För inte allt för längesedan fanns hela fyra gotländska förband och sammantaget kunde man mobilisera 22 000 man. Det sista förbandet lades dock ned 2005 av den socialdemokratiska regeringen som ett led i dess avrustningspolitik genom försvarsbesluten 2000 och 2004. Att Socialdemokraterna bidragit till nedrustningen tycks inte vara något som partiet vill kännas vid eftersom Peter Hultqvist (S) de senaste dagarna upprepat att hans parti, under lång tid minsann, drivit frågan om en återmilitarisering av Gotland.
Här ska förvisso ingen onödig kritik kastas över blockgränserna. Moderaterna har de två senaste mandatperioderna – till sina partimedlemmars stora förtret – visat ett uppenbart ointresse för försvaret. Fredrik Reinfeldt (M) öppnade dock i veckan upp för högre anslag i kommande budget samtidigt som försvarsminister Karin Enström (M) valt att skjuta upp försvarsberedningens slutrapport, som ska påverka nästa stora försvarsbeslut, till mitten av maj för att inräkna den senaste tidens ryska aggressioner i kalkylen.
Krimkrisen tycks alltså ha väckt svenska riksdagspartiers försvarsmedvetande och det är på tiden. Regeringens kärnuppgifter är, när allt kommer omkring, att skydda den svenska befolkningen och bidra till den säkerhetspolitiska stabiliteten i närområdet – för det krävs ett gotländskt försvar värt namnet.
Eftersom Västervik bara skulle befinna sig några enstaka mil från händelsernas centrum vid en stormaktsaggression bör försvarsfrågan även engagera lokalt och upprustningen av grannön till och med vara en större Gotlandsfråga för Tjusborna, än att M/V Västervik snart avgår från Lucerna.