Under måndagseftermiddagen lämnade näringsminister Annie Lööf (C) det väntade beskedet att Christina Lugnet entledigas från sitt uppdrag som generaldirektör för Tillväxtverket. Desto märkligare är att hon i praktiken bara omplaceras och kommer att finnas kvar i korridorerna de kommande tre åren under sitt förordnande. På vilket sätt allmänheten och näringslivet ska återfå förtroendet för Tillväxtverket när grundaren av myndigheten och därmed den osunda kulturen alltid bara kommer att finnas några meter bort från sin efterträdare är oklart. Det är också obegripligt hur regeringen kunde vänta i sju dagar på att fatta det mest självklara av beslut. Uppenbarligen var det inte miljonslöseriet och myglet i sig som gjorde att förtroendet bröts, utan den usla krishanteringen som riskerade spilla över på ansvariga politiker. Nu riskerar betyget från omvärlden bli att entledigandet är svagt, fegt och försent
Den kanske viktigaste poängen med att sparka en slösande generaldirektör är att skicka en kraftfull signal till hela det offentliga Sverige vars verksamhet helt är beroende av andra människors surt förvärvade skattekronor. Det finns redan idag en naiv kultur där politiker och tjänstemän allt mer vill efterlikna näringslivets representationsvillkor. Slöseri går alltid ha synpunkter på. Det är emellertid viktigt att skilja på när privata företag med egna privata pengar av olika skäl väljer att vräka sig i lyx och när offentliga institutioner glömmer varifrån pengarna kommer. Ordspråket att statens kaka är liten men säker håller på att förvandlas till att statens kaka är oändlig och säker samtidigt som du både kan äta kakan och behålla den. Så är det naturligtvis inte. Låt stormen efter Lugnet handla om just detta och blåsa bort den osunda naivitet som skadar förtroendet för våra offentliga institutioner.