Trots enorma insatser tycks det vara närmast en omöjlighet att få européerna att rösta i Europaparlamentsvalet. Faktum är att valdeltagandet har sjunkit stadigt sedan det första valet hölls 1979. Sverige betraktas inte särskilt förvånande som ett av de mer skötsamma medlemsländerna med sitt valdeltagande på 45,5 procent, medan knappa 20 procent av litauerna masade sig till valurnorna under EP-valet 2009.
I andra demokratiska församlingar hade det låga valdeltagandet framkallat en legitimitetskris och med stor sannolikhet framtvingat nyval. Nu är det något unionens makthavare gång på gång bestämt sig för att förbise. I den meningen finns en något annorlunda syn på demokrati i EU, vilket osökt leder till en av vårens stora demokratidiskussioner i Bryssel.
En konsekvens av det svala intresset för valet på kontinenten, är att enfrågepartier och ytterkantsrörelser har goda möjligheter att lägga vantarna på en ansenlig del av de 766 mandaten i Europaparlamentet. Inför årets valrörelse befarar man att parlamentet ska översvämmas av olika former av missnöjesrörelser, till exempel franska Marine Le Pens Front national eller finländska Timo Soinis Sannfinländare.
Det är en brokig samling som består av allt från någorlunda liberala partier till de blankpolerade stövlarnas totalitära icke-demokrater. Alltså representanter från vitt skilda delar av det politiska spektrumet, men de förenas alla genom att vara envetna motståndare till EU. Många går så långt att de vill avveckla hela samarbetet.
För att hantera en situation där missnöjesrörelser eventuellt får en mer betydande roll i parlamentet, talas det om att bilda en storkoalition. Med det menas att parlamentets största partigrupper – socialdemokratiska S&D och borgerliga EPP – inleder ett nära samarbete. På så vis skulle man kunna få en blocköverskridande koalition som definitivt utmanövrerar ytterkantsrörelser från allt politiskt inflytande i EU.
Blocköverskridande samarbeten finns förvisso redan i parlamentet, men ett framgångsrikt val för missnöjespopulisterna skulle stärka incitamenten för en mer utvecklad koalition. Frågan drivs framförallt av tyska parlamentariker, vilket inte är särskilt konstigt – i Tyskland samregerar redan socialdemokrater och kristdemokrater under Angela Merkel.
Även om man kan tycka sig finna något ädelt i ambitionen att mota bort potentiella stöveltrampsrörelser från makten, riskerar trenden med storkoalitioner att underminera demokratin. Det kan låta paradoxalt, men deras dilemman visar sig utmärkt i Västervik.
I höst kan kommuninvånarna stå inför en något olustig situation. Ingenting talar nämligen för att den socialmoderata kommunalliansen upphör efter valet i september, vilket förstås är en sak. Däremot finns även en liten – men faktisk – risk att man bildar ett blocköverskridande samarbete mellan socialdemokrater och moderater efter riksdagsvalet, om majoriteten skulle bli för svag. Då skulle man kunna säkra stabilitet och undvika sverigedemokratiskt inflytande i riksdagen.
Lägger man därtill massiva storkoalitioner i Europaparlamentet, skulle nästan varje beslutande församling som påverkar kommuninvånarnas vardag bestå av en blocköverskridande majoritet med bortåt sju tiondelar av mandaten. Ideologin blir med sådana majoriteter mest en fråga om stora ord och oppositionen för kraftlös för att påverka politiken – vare sig man talar om de vardagliga besluten i kommunfullmäktige eller de stora fördragen som avgör unionens framtid.
Västervik är dessutom långt ifrån ensamt. Runt om på kontinenten vinner idén om de blocköverskridande koalitionernas fördelar mark, ofta byggda på motivet att auktoritära krafter annars får makten över väljarnas vardag.
Att denna strategi mot missnöjespopulismen riskerar att gå i baklås är inte någon vild gissning. Storkoalitionerna kan leda till att väljarna blir likgiltiga och förlorar tron på att deras röster gör någon verklig skillnad. Om så sker kan missnöjespartiernas antietablissemangspolitik rent ut av framstå som det enda alternativet för den som söker förändring eller opposition.
Ideologi måste trots allt få spela roll i politiken och opposition betyda något mer än ett tiotal procent som skriker inför döva öron, för att fritt citera Vision Västervik – annars finns det inte mycket till demokrati att tala om.
Därför riskerar en förstärkt europeisk storkoalition – med målet att stärka demokratin – i själva verket bidra till att parlamentets kvarvarande legitimitet försvagas. Men framförallt öppnar man dörrarna på vid gavel för kontinentens missnöjespopulister i nästkommande val till Europaparlamentet.
Så lömsk är storkoalitionernas förbannelse.