Statens kärnområde dåligt genomlyst

Det är känt att svenska folket inte anser försvarspolitiken avgörande när de röstar i riksdagsvalet. När SIFO tog fram de 19 viktigaste frågorna inför valet fanns försvarspolitiken inte med. Att svenskarna inte anser försvaret vara viktigt för det partipolitiska ställningstagandet innebär dock inte att de skulle tycka att försvarsfrågorna är ointressanta i sig själva.

Foto: Mikael Andersson/Scanpix

Foto: Mikael Andersson/Scanpix

Foto: MIKAEL ANDERSSON / SCANPIX

Västervik2010-11-03 00:00
Detta är en ledare. VT:s ledarsida är oberoende moderat.
Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gjorde förra året en undersökning där svaren tyder på det motsatta. Nästan hälften av de tillfrågade klassade sitt intresse för försvarsfrågor som ganska stort eller stort. Om undersökningen fångar verkligheten är det en miljon svenskar som tycker att försvaret är mycket viktigt. Men om försvar och säkerhet uppfattas som viktigt, varför är det så få som engagerar sig i debatten? Och varför är media ovilliga att rapportera om försvaret när det inte handlar om parti- eller budgetpolitik? Det är frågeställningar som dryftas i en ny rapport av Svenska Dagbladets Claes Arvidsson, en av landets ledande försvarsdebattörer. I måndags presenterade han rapporten "Försvaret i medierna" på tankesmedjan Timbro. Arvidsson har studerat i vilken utsträckning svensk media skrivit om försvaret och utifrån vilka perspektiv. Inte oväntat beskriver rapporten medias intresse för försvaret som ljummet. Tunga försvarspolitiska frågor glider förbi utan att behandlas på ett tillbörligt sätt. Som exempel nämns det försenade stridsledningssystemet till flygvapnet - som skulle skapat regeringskris om det hänt i ett annat land. Ett annat exempel är den så kallade solidaritetsförklaringen. En principiell utfästelse som i grunden ändrat inriktningen för svensk säkerhetspolitik, utan att det lett till någon egentlig diskussion. Sverige saknar med andra ord nödvändig debatt och genomlysning i ett av statens viktigaste kärnområden - den gemensamma säkerheten. Resultatet är att den svenska försvarspolitiken formas utan långsiktighet och, kanske värst av allt, utan folkets insyn eller stöd.Om den situationen ska ändras behövs gemensamma tag från flera aktörer. Media måste börja rapportera om försvarspolitiken utifrån dess egen vikt, inte bara när den budgeten ska läggas i riksdagen. Inom militären måste man arbeta med att få bort gamla idéer om att en officer inte ska ha egna åsikter. För att en organisation ska kunna reformeras och komma i fas med sig själv krävs en öppenhet för idéer, men också en beredvillighet att lyssna till kritik. Slutligen behöver vi också ett politiskt ledarskap som tar ansvar för att ett av statens viktigaste kärnområden. Vågar vi hoppas på att Alliansen växer in i den rollen?