Under fredagskvällen kom slutligen partiordförande Jimmie Åkesson (SD) till Västervik. Anförandet var det sista i ordningen under en dag med torgmöten i socialdemokratiska fästen längs den kalmaritiska kusten, vid sidan om det som hölls i borgerliga Tjust.
Turnéschemat är uppenbart baserat på den uttalade ambitionen att vinna socialdemokratiska väljare i årets två valrörelser. Men det är inte bara genom att ragga socialdemokrater bland globaliseringens förlorare i bruksbygderna som missnöjespopulismen följer det gamla regeringspartiet. Man låter även EP-valrörelsen mer eller mindre kretsa kring samma huvudfrågor.
Särskilt tydligt blev det hela under söndagens tv-debatt i SVT:s Agenda (4/5). Vid sidan om att åskådliggöra hur oppositionen är mer splittrad än någonsin tidigare, visade den även hur beklämmande underprioriterat EP-valet är i svensk samhällsdebatt. I den mån man nu talade om EU, kom debatten att kretsa kring den fria rörligheten. Alltså möjligheten för människor, tjänster, varor och kapital att röra sig fritt över medlemsländernas gränser.
När regeringen gör sitt yttersta för att värna detta unionens frihetliga fundament, vill oppositionen begränsa rörligheten för framförallt individer. Socialdemokraterna går, i likhet med Sverigedemokraterna, nämligen till val på att införa ett så kallat socialt protokoll i EU.
Även om det förblir oklart vad som exakt menas med ett socialt protokoll, innebär det åtminstone att fackliga rättigheter ska inskränka den fria rörligheten för att, som man uttrycker det, skydda den svenska modellen. I praktiken vill man alltså tvinga utländsk arbetskraft att teckna svenska kollektivavtal och därmed ge facken makten att bestämma vem som är välkommen in i ett medlemsland för att arbeta.
Däremot har oppositionspartierna olika anledningar att förespråka ett protokoll. När Sverigedemokraterna vill hindra tiggande romer från att vistas i Sverige, vill Socialdemokraterna blidka byggnadsfacken som i protektionistisk anda oroar sig för lönedumpning från östeuropeisk arbetskraft.
Att göra protokollet till en valfråga är att ägna sig åt kvalificerat väljarlurendrejeri. Protokollet skulle kräva en fördragsändring, men ledamöterna i parlamentet har inte möjligheten att omförhandla fördrag. Det gör medlemsländernas regeringschefer och mycket litet talar för att någon skulle vara intresserad av en ny fördragskamp, bara några år efter de hårda förhandlingarna om Lissabonfördraget.
Sedan bör man vara ärlig med vad protokollen skulle innebära för svensk del. Hindrar man människor från att komma hit, hindrar man även svenskar från att resa fritt på kontinenten. Den fria rörligheten är trots allt orsaken till att tiotusentals svenskar för tillfället kan bo i europeiska städer som London och Berlin, en del av dem med rötterna i Tjust. Att försvåra deras möjligheter att arbeta utomlands, är i samma slag att ge många svenskar en direktbiljett hem.
Precis som oppositionen vill ge fackliga ombudsmän möjligheten att säga stopp till den som vill komma hit, bör väljarna säga detsamma till alla förslag om protokoll som hotar den frihet, vilken utgör det verkligt goda i EU.
För att fritt parafrasera den moderata EP-valskampanjen: Stängda gränser här, innebär även stängda gränser där.