Även om veckan på många sätt och vis kännetecknades av mellanvalårets lågmälda tongångar, betyder inte det att den saknade nämnvärda inslag eller potentiella krutdurkar inför det kommande flervalåret.
En av årets överraskningar presenterades av Kristdemokraterna. Med allt från sin kulturella ”klassikerlista” till höjd maxtaxa inom barnomsorgen och en skarpare ton i unionsdebatten har man ett bredare partiprogram än på mycket länge. Det bryter mot den vanliga föreställningen om att små partier gör bäst i att inte tänka stort och fixera sig vid enstaka frågor, vilket banar vägen för kristdemokratin att bli en mer slagkraftig röst inom regeringssamarbetet. Om det blir något av den saken återstår dock att se eftersom kristdemokrater är världsmästare på att sätta krokben för sin egen politik genom interna stridigheter.
För Miljöpartiet och Sverigedemokraternas del kom det mest nämnvärda under veckan att handla om valstrategier. En av rörelserna kommer troligen att etablera sig som den tredje kraften i svensk politik men det är ännu oklart om det blir miljörörelsen eller missnöjespopulismens som går segrande. Sverigedemokraternas väg mot makten tycks gå mot att attrahera kvinnor till det annars mansdominerade partiet medan Miljöpartiet valt att ställa sig i bredsida mot regeringen. Därmed har man brutit alla möjligheter till samarbeten med Alliansen.
Centerpartiet har istället ägnat året i kamp mot sig självt. Sedan vinterns fiaskoartade partiprogram har Annie Lööfs politiska arbete till mångt och mycket handlat om att återupprätta förtroende såväl hos allmänheten som inom partiet. Lööf vill fortsätta utveckla centern som företagarparti för att locka missnöjda moderater, något som knappast bör vara en omöjlighet. Major Björklund (FP) samspelar bättre med det ledande regeringspartiet och vill i jobbpaktens anda förmedla 50 000 lärlingsplatser, dock tycks allt fler inom partiets vänsterfalanger vilja lämna Alliansen till förmån för ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Moderaterna har genom frågorna om försvaret , kvoteringar i bolagsstyrelser och statsministerns osynlighet erfarit en vår av självförvållade svårigheter i opinionen. Därför ansågs statsministerns uppmärksammade partiledartal som något av en befrielse. Vid sidan om den återuppståndna jobbpakten tog han (omdebatterade) krafttag mot missnöjespopulismen och ställde Stefan Löfven (S) mot väggen i frågorna om Sverigedemokraterna och regeringsbildning. Löfven undvek frågan om ett rött regeringsalternativ i sitt eget anförande. Istället menade han att blockpolitiken skadar rikspolitiken och att socialdemokratin (troligen ensam) kan erbjuda landet ”ett fyrverkeri” av reformförslag, även om det förblir oklart om fyrverkeriet mest åsyftar återinförandet av den socialdemokratiska flumskolan och skattehöjningar på 30 miljarder kronor.
Så sammanfattas årets politikervecka och med dess slut tar sommarens rikspolitiska stiltje vid. Slummern till trots fortsätter världen ha sin gilla gång och Västerviks-Tidningens ledarredaktion arbetar för full maskin under hela sommaren.