På diskussionsforumet på vt.se rasar en debatt om utnämningen av Christin Rampeltin Molin till vice ordförande i kommunstyrelsen. De som är positiva till utnämningen läxar upp kritiker och vice versa. Säkert finns det ogina belackare och jantelagsviftare och som av sådana anledningar är kritiska. Men det finns absolut legitima skäl till att förhålla sig skeptisk till det som skett.
Det är inget okontroversiellt beslut den moderata kommunfullmäktigegruppen har tagit - tvärtom hör det till ovanligheterna att en person som är helt grön i politiken direkt får kommunala topposter. De lokala moderaterna kan inte ignorera detta faktum och de borde ha varit förberedda på att en diskussion skulle segla upp efter utnämningen.
I dag kan VT avslöja att Christin Rampeltin Molin inte röstat i höstens val. Hon förklarar att röstskolket grundar sig i att hon av olika anledningar inte hann hem då hon befann sig på hemresa från Stockholm på valdagen. Dessutom röstade hon heller inte
i EU-valet 2009. En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Å andra sidan: Det är mänskligt att fela.
Om det stämmer, som Rampeltin Molin uttalade vid presskonferensen i fredags, att hon varit politiskt intresserad och funderat på att engagera sig sedan i somras, framstår det som högst underligt och anmärkningsvärt att hon inte ens har masat sig iväg till ett valbås före eller under valdagen. Brinner man för ett parti eller för en vision och befinner sig på resa kring valdagen vore det ju helt naturligt att ta det säkra före det osäkra och utnyttja möjligheten att förtidsrösta. Då - under valrörelsen - verkar engagemanget för vår demokrati och för det moderata budskapet ha varit helt ointressant. Det framstår, så här några dagar efter nomineringen, som att den moderata fullmäktigegruppen tillsatt en tjänsteman, inte en politiker. Nu gäller det för Christin Rampeltin Molin att bevisa motsatsen och visa att engagemanget för Moderaterna är äkta.
Ett politiskt uppdrag är mer än att verkställa förutbestämda arbetsuppgifter. Att vara engagerad politiker handlar också om att vara en ambassadör för demokratin, för vårt folkstyre. Även om den aktuella posten som vice ordförande i kommunstyrelsen inte är direktvald av folket genom val, är det en lika politisk post som alla andra i kommunen.
När vår demokratis främsta banerförare - våra politiker - inte ens gör det minsta man kan göra för att stödja vårt folkstyre, då behöver demokratin inte särskilt många fiender.