Landets två miljoner pensionärer har på senare år växt fram som en kraftfull röst i svensk debatt. Den som önskar vinna nästkommande val måste således blidka landets äldre. Därför är det knappast en slump att pensionsfrågan vaknar till liv när valet börjar göra sig påmint och så lär det också förbli. Framförallt eftersom det finns mycket fog för frustrationen kring landets pensioner.
Med tiden har pensionerna hamnat långt efter den allmänna löneutvecklingen och ytterligare reformer krävs för att skapa ett långsiktigt pensionssystem. Detta eftersom vi lever allt längre medan allt färre befinner sig i arbetsför ålder. Däremot är pensionärsorganisationernas förslag problematiskt eftersom det drabbar såväl kommande generationer som den finansiella stabiliteten.
Den så kallade bromsen kom till stånd som en uppgörelse mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna. Detta för att hindra skenande kostnader i tider av kris. Den påverkar förvisso utbetalningarna från år till år men erbjuder samtidigt det svenska systemet en unik stabilitet som är helt avgörande för ett konjunkturkänsligt land som vårt. Lika problematiskt blir det med premiepensionen eftersom dess slopande, till förmån för att höja dagens pensioner, skulle straffa dagens ungdomsgeneration till den grad att deras framtida utbetalningar oavkortat skulle minska med sexton procent. Det ger oss svar på varför det föreslagna vare sig är särskilt rättvist eller långsiktigt.
Därför bör man söka efter andra metoder och sådana finns och är sedan länge utlovade. Socialminister Göran Hägglund lyfte i söndagens Agenda det önskvärda i att genomföra vallöftet om ännu en skattesänkning för landets pensionärer. Detta skulle tillsammans med det också utlovande femte jobbskatteavdraget vitalisera svensk ekonomi och underlätta för landets pensionärer. Det är förvisso löften som bygger på att man har utrymme i statskassan; men om alternativet är att man till exempel tvingas slopa premiepensionen, torde detta vara en förnuftig kompromiss.
Vid sidan om att landets pensionärer måste göra avkall på kraven om omgående lösningar, måste även landets arbetsföra bidra med sitt strå till stacken. Den demografiska utmaningen kräver att vi arbetar längre för att kunna upprätthålla våra välfärdsnivåer och det är inte försvarbart att pensionsåldern står fast samtidigt som vi lever allt längre.
Det hela kokar egentligen ned till två alternativ–antingen arbetar människor längre eller så flyttar man över pengar från pensionssystemet till dagens pensionärer vilket drabbar kommande generationer. Valet torde i detta fal vara enkelt och därför krävs insatser från hela befolkningen. Dagens arbetsföra måste vara i arbetslivet längre, regeringen genomföra sina utlovade skattereformer och landets pensionärer inte utnyttja sin starka position för att framkalla snabba lösningar som hotar systemet i grunden. Det skulle vara en solidarisk uppgörelse över generationsgränserna med verklig förmåga att rusta pensionssystemet för framtiden.