Det nya året började på samma sätt som det förra slutade för landets största oppositionsparti med turbulens, opinionsras och käbbel. När socialdemokraterna börjat parkerat på 25 procents opinionsstöd brast det för Ylva Johansson (S). Strax innan SVT2 började visa Gökboet bloggade tidigare ministern och numera arbetsmarknadsutskottets vice ordförande om katastrofläget och skyllde allt på Håkan Juholt. Men är verkligen allt hans fel?
För det första är svenska socialdemokraterna knappast unika eller ensamma. Samma negativa trend finns runtom i Europa där land efter land röstat bort socialdemokraterna från makten. Det hände i Grekland, Storbritannien, Ungern, Portugal och Spanien. Idag lever endast 3 procent av EU:s befolkning under en socialdemokratisk regering. Fast den utvecklingen går vare sig skylla på hyresaffärer, TV-debattvägran eller citatmaskiner. Problemet är mycket mer djupt rotat med idébrist, politisk ökenvandring, och identitetskris.
För det andra inleddes krisen långt innan Håkan Juholt tog över. Problemen började ironiskt nog när Ylva Johansson själv satt i verkställande utskottet med stort inflytande över partiet. Katastrofvalet 2006 var det dittills sämsta valresultatet sedan 1914, före den allmänna rösträttens införande. Trots analysen att det var en trött socialdemokrati som hade slut på politik för Sverige, så gjordes aldrig hemläxan inför 2010. För ett parti vars affärsidé sedan länge varit makten som mål istället för medel blir allting förvirrande när makten inte längre finns. Då uppstår en identitetskris och nu är kejsaren är naken. Frågan är om hemläxan någonsin blir gjord inför 2014.
För det tredje är svensk politik med stark partikultur en lagsport där partiet alltid är större än den enskilda partiledaren. På kort sikt spelar naturligtvis Juholtaffären roll, men redan i valet 2006 konstaterade statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg att partiledarna har "mycket begränsade effekter" vad gäller att påverka sina partier i negativ respektive positiv riktning. Till syvende och sist är det åsikterna, politikens innehåll och graden av politisk relevans som avgör ett partis utveckling.
Socialdemokraternas fall började som en seriös krisdiskussion, gick sedan över i cirkus och börjar nu allt mer likna en egen motsvarighet till mentalsjukhuset i filmen Gökboet. Ylva kritiserar Håkan för att vara ansvarig för en kris som hon själv uppenbart startat. Håkan kritiseras på exakt samma sätt som han en gång fick bort Mona. Partikollegor rycker till undsättning och kallar den nyupptäckta öppenheten med framtidsdiskussion för krypskytte - inget får lämna anstalten. Ingen vet längre vad socialdemokrati är för något, vad den ska göra och vart den är på väg. Utanför murarna betraktar en frisk väljarkår denna allt mer förvirrande socialdemokrati med ökad skepsis.
När socialdemokrater börjar skylla alltihop på Håkan Juholt istället för att göra hemläxan och ta tag i den egna politiken är det kanske som i filmen Gökboets officiella reklamslogan: "If he’s crazy, what does that make you?"