Det är inte konstigt. Downton Abbey är fantastiskt välgjord. Spänningarna mellan sociala grupper, kön, och olika traditioner i en brytningstid skildras på ett fängslande sätt, utan Hollywoods överdrifter. Kostym och rekvisita prisas för sin noggrannhet, och skådespelarna har lagt ned stor möda på att sätta sig in i den skildrade tidens former och tankemönster. Inte minst skildrar berättelsen en viktig historisk epok i Västvärlden. Nämligen de stora sociala förändringar som följde i spåren av första världskriget. En tid som vi i Sverige överlag vet ganska lite om.
Det är inte första gången svensk publik fängslas av britternas förmåga att gestalta historien i film och Tv-dramer. De lite äldre serierna "Herrskap och Tjänstefolk", "Forsytesagan" och "Onedinlinjen" är näraliggande exempel.
Varför är vi så fascinerade av engelska historiska dramer? Kanske därför att samhällen har ett behov av att genom kulturen bearbeta och ständigt omtolka sin historia. Och att svenskt kulturliv tycks ha brist på både resurser och kompetens att göra det på ett övertygande sätt.
Tänk er en svensk Tv-serie om en borgerlig familj i historisk tid. Skulle människorna gestaltas som individer med olika egenskaper, och både bra och dåliga sidor? Eller skulle de porträtteras som förenklade arketyper, där tittarna redan från början skulle kunna räkna ut vem som var ond eller god?
Tyvärr är risken stor att både människorna och deras inbördes relationer skulle skildras på ett mycket förutsägbart sätt. Tänk på svenska deckare. Äldre lågmälda män har i regel en sextortyrkammare i källaren, medan unga arga kvinnor alltid är modiga och ädla. Det är bra uppsättningar i snabba actionhistorier. Men det är för tunt för att publiken ska kunna lära känna en karaktär eller känna igen sina egna handlingar och livsval.
Svenska manusförfattare och regissörer ger intryck av att vara stöpta i samma form. Dömda att ständigt försöka skildra det förljugna i den borgerliga bakgrund de alla tycks dela. Inget fel i det, men det är bara ett av många perspektiv på det nära förflutna. Ett annat hinder är det tillgängliga skådespelarmaterialet. Den nu aktiva generationen av svenska skådespelare är lysande, så länge som de får spela sig själva. Så fort handlingen ska förpassas utanför det tidiga 2000-talets Stockholm faller ofta dialog och rollgestaltning platt.
Svenska tittare väljer engelska dramer framför svenska farser därför att de har god smak och höga krav. Downton Abbey underhåller oss, samtidigt som serien påminner oss om fattigdomen i svenskt kulturliv. Engelskt och svenskt. Snacka om klasskillnad.