Det närmaste året har Hemvärnet krav på att stärka upp med ytterligare 3 000 personer.
Men allt detta riskeras av småfurstligt revirtänkande från andra offentliga arbetsgivare. En person som redan är krigsplacerad i sitt civila arbete kan inte placeras i Hemvärnet. Enligt Försvarsmakten är det många som nu söker till Hemvärnet och som tvingas avbryta processen för att de får en krigsplacering av sina civila arbetsplatser.
Grundprincipen är att en person ska krigsplaceras där denna gör som störst nytta för totalförsvaret. Och förvisso finns en möjlighet att förhandla mellan olika myndigheter och organisationer. Men i praktiken råder enligt Totalförsvarets rekryteringsmyndighet en slags först-till-kvarn-princip. Vilket i praktiken hindrar Hemvärnet och andra delar av totalförsvaret att få in kompetens och växa utefter det allt större behovet.
Och det är ett växande problem.
Allt fler offentliga arbetsgivare krigsplacerar sin personal. Hittills har knappt hälften av kommunerna och de allra flesta regioner krigsplacerat personal. Att göra det med en väl utvald del av arbetsstyrkan stärker landets beredskap, då exempelvis sjukvården måste fungera även vid krig och höjd beredskap. Men vissa går längre än så. För några år sedan valde Region Kalmar att krigsplacera varenda anställd.
Så här lät det från regionen vid tiden: "Det är en planeringsåtgärd för att vi ska veta vilken personal vi har att tillgå i händelse av krig, och vilken personal som är krigsplacerad av någon annan myndighet, som Försvarsmakten. För att vi ska kunna så att säga tinga vår personal i händelse av krig så väljer vi att krigsplacera samtliga".
Men att krigsplacera alla sina anställda som en "planeringsåtgärd" låter tämligen bakvänt. Och att" tinga” dem för att inte riskera att förlora dem till andra verksamheter i krig och höjd beredskap är rent ut sagt ett ofog.
Lika illa tänker exempelvis Kalmar kommun, som nyligen beslutade att krigsplacera all sin tillsvidareanställd personal.
I Västerviks kommun synes en mer nyanserad ordning råda. Åtminstone enligt uppgifter till VT häromåret, där det framkom att kommunen krigsplacerat de allra flesta inom räddningstjänsten och Västervik Miljö & Energi, samt ett antal nyckelpersoner i övriga kommunen. Det synes vara en klok och balanserad linje, som kommunen förhoppningsvis håller kvar.
Visst är kommunernas och regionernas verksamhet viktiga. Ja, närmast avgörande för att ha ett fungerande samhälle i extrema situationer. De har just därför ett ansvar att ha en krigsorganisation och kunna ha en fungerande verksamhet i krig och vid högsta beredskap.
Men det betyder inte att precis all verksamhet hos kommuner och regioner är viktigare än det militära försvaret. Inte heller att alla anställda är lika viktiga. Eller omöjliga att byta ut.
Om en vaktmästare på sjukhuset också är en utmärkt pansarvärnskytt, vad vill vi helst att denne ska ägna sig åt när fiendens stridsvagnar rullar in? Byta lysrör på sjukhuset eller slå ut stridsvagnar?
Det behövs en återhållsamhet i dessa slentrianmässiga krigsplaceringar. Kommuner och regioner kan inte fortsätta agera som om det fanns obegränsat med stridande och bevakande hemvärnsgrupper. Eller som om vårdbiträdet och vaktmästaren är lika oersättliga i krig som akutläkare.
Jakob Styrenius, ledarskribent och aktiv i Hemvärnet