När dessa rader skrivs är ännu inget säkert, men det mesta talar för ett regeringsskifte. Svenska folket säger nej till en av västvärldens mest lovordade statsministrar och hans Alliansregering. I utbyte får de den minst erfarne regeringschefen i modern tid, som till råga på allt saknar ett regeringsunderlag. Varmt välkommen till dagen bortom ett val som vanns av den brokiga vänsteroppositionen, varmt välkommen till ett land som väntas ledas av den partipolitiske duvungen Stefan Löfven.
Vad historiens dom blir över årets allmänna val är förstås för tidigt att säga, men redan nu kan konstateras att det är ett val präglat av mytbildning.
Knappast någon gång tidigare har det talats så mycket om ett svenskt samhälle i förfall – om ett land där något håller på att gå sönder – trots att så gott som all tillgänglig fakta pekar på att det sällan, om ens någonsin, har gått bättre för Sverige. Så till den milda grad att svensk politik de senaste åtta åren gått på export till det krisande Europa.
Orsakerna bakom det till synes irrationella valresultatet lär uppehålla statsvetare för en lång tid framöver. Möjligen fick myterna greppet om befolkningen. Möjligen längtade väljarna efter något odefinierat ”annat”, eller så lever de bara i ett land där många kan unna sig det välgödda privilegiet att rösta vänster, utan större bryderier om vad det får för konsekvenser. Men låt oss vara synnerligen tydliga med att utfallet i årets val får konsekvenser, fast än vi ännu inte vet mycket om dem.
Löfven står nu med sin utsträckta hand, men vem som fattar greppet om den eller vad man enas om, är oklart. Socialdemokraternas ledare är pressad att gå vänsterut av sitt eget parti, inför en förhandling med gröna radikaler, schymanska feminister och det forna kommunistpartiet. Valrörelsen ödesmättade retorik kommer dessutom tvinga honom till stora eftergifter eftersom vänstersympatisörerna har röstat för förändring, men så mycket till förändring innehåller knappast det socialdemokratiska valmanifestet. Litet talar alltså för att han ska komma ut som en vinnare i koalitionsförhandlingarna och med det i bakhuvudet är det fortfarande långt från avgjort om landets statsminister slutligen bär namnet Stefan Löfven.
Sedan fyra år tillbaka gäller nya regler i riksdagen. Numera måste såväl ny som sittande statsministern undvika att bli nedröstad av en majoritet i kammarens förtroendeomröstning. Det kan tyckas vara ett problem som främst drabbar sittande statsminister Fredrik Reinfeldt, men är det lika mycket ett dilemma för Löfven.
Att en statsminister behöver en majoritet med sig betyder nämligen att det minsta blocket i riksdagen kan fälla en minoritetsregering, med hjälp av vad som nu tycks vara landets tredje största part – Sverigedemokraterna. Deras röster behöver emellertid också Löfven.
Reinfeldt har förvisso sagt att han kommer att släppa fram de rödgröna just för att undvika sverigedemokratiskt inflytande, men det är inte givet att de borgerliga partierna godkänner en socialdemokratisk budget. Det innebär att stora delar av den rödgröna budgeten kan skjutas i sank, eftersom all budgetpraxis är bruten sedan oppositionen förra året fällde regeringen i frågan om brytpunkten för statlig skatt. Socialdemokraternas budgetförslag kan alltså bli så pass urvattnat att regeringsbildningen blir omöjlig för Löfven.
Faller Löfven, får Reinfeldt en ny chans att bilda regering. Fälls även hans budgetförslag blir ett nyval oundvikligt.
Det är först nu som den verkliga dramatiken börjar.