Givetvis ska dömda brottslingar ha ett straff som står i proportion till begångna missgärningar. I dag dömer domstolarna ut straff med en så kallad ungdomsrabatt för brottslingar mellan 18 och 21 år. En artonåring kommer undan med halva straffvärdet jämfört med en tjugotvååring. Den som är vuxen borde också få en vuxens påföljd – det är den enkla logiken förordad av en arbetsgrupp inom Moderaterna, ledd av justitieminister Beatrice Ask. .
Vi första anblicken är det självklart. Varför ska man hålla på och dalta med kriminella som är myndiga och förväntas förstå så mycket av livet att de har rösträtt?
Givetvis ska staten inte dalta med brottslingar, även om de är unga. Däremot måste man ställa sig frågan om en slopad ungdomsrabatt verkligen är ett effektivt sätt att motverka kriminalitet, eller om det är ett enkelt sätt att plocka politiska poäng.
Anledningen till ungdomsrabatten är ju att yngre lagöverträdare i någon mening skulle vara lättare att få bort från den kriminella banan. Särskilt när det gäller socialt välanpassade förstagångsförbrytare är det tveksamt om stränga straff är den bästa vägen, vare sig för individen eller samhället.
I en tidigare proposition (prop. 1997/98:96 s. 156) som berört ungdomsstraff, uttalas tydligt att: ”det inte är rimligt att straffa ungdomar som begår brott lika hårt som vuxna och att fängelsestraffet innebär särskilda risker för unga människor”. Det är säkert fortfarande sant, även om man kan hålla med Moderaterna när de menar att man är vuxen vid 18 års ålder. Någon gång måste ju medborgarna börja ta det fulla ansvaret för sina liv och då är myndighetsåldern en lämplig gräns, tycker nog de flesta.
Å andra sidan är det inte bra med tröskeleffekter i rättsystemet. Det måste finnas någon form av elasticitet som gör att domstolarna kan bestämma den lämpligaste påföljden i varje enskilt fall. Att ha möjligheten att döma 18-21-åringar lindrigare behöver inte vara så fel, med tanke på att den viktigaste komponenten i straffet borde vara att få den dömde att avhålla sig från brott i framtiden.
Det är värt hålla i minnet att straffrabatter är något som domstolen ger utifrån de aktuella omständigheterna i målet och att dömande inte är någon exakt vetenskap. Domstolarna gör åtskillnad mellan vane- och förstagångsförbrytare och beaktar många fler faktorer.
Att föreslå en stelare och hårdare bedömning av straffets längd för unga är säkert uppskattat av en bred allmänhet. Särskilt efter uppmärksammade rättegångar där gärningsmannen fått ett pinsamt lindrigt straff.
Men någon form av strafflindring är nog på sin plats både för att lättare kväva kriminella karriärer i sin linda, men också på grund av kostnaderna för kriminalvården. Den kostar massor av pengar och det verkar omöjligt att göra anstalterna billigare i drift. Slopad ungdomsrabatt medför en kostnad, som är lätt att bortse ifrån när man talar om principer.