Även om många av kommunens yrkesfiskare skulle vilja lägga stor skuld på sälen som påverkar torskbestånden i en sådan omfattning att man istället får förlita sig på skarpsillen, är det som i så många andra sammanhang politik som ligger bakom en stor del av förutsättningarna för kommunens företag.
Precis som jordbrukspolitiken ligger fiskeripolitiken under EU. Det är ett typiskt område där gränsöverskridande samarbeten är långt ifrån orimligt eftersom hav tenderar att gränsa mot fler länder än ett. Med tanke på att fisk bryr sig föga om nationsgränser, kan transnationella samarbeten dessutom leda till att man kan komma överens om hållbara fiskekvoter som säkrar fiskebestånden för framtiden.
Teori är emellertid något helt annat än praktik och unionens fiskeripolitik har i många fall banat vägen för det motsatta. Allt för ofta har förhandlingarna mellan fiskeministrarna byggt på en vilja blidka nationella opinioner vilket lett till att fiskekvoterna blivit för generösa samtidigt som omfattande subventioner givit konstgjord andning åt en alldeles för stor fiskeflotta på kontinenten.
Det har skapat en skev marknad som tillsammans med regelkrångel drabbar små yrkesfiskare här hemmavid. Som om inte det vore nog får politiken katastrofala följder för ekologin. Hela nio tiondelar av fiskebestånden riskerar att kollapsa samtidigt som fångsten i europeiska vatten minskat med nära en tredjedel på bara ett decennium.
Trots de påträngande hoten har myndigheterna jagat småförseelser medan de strukturella problemen passerat förbi. Lokalt låter det sig inte minst bevisas genom Horsöbon Georg Johnsson som för några år sedan bedrev en enveten kamp mot Havs- och Vattenmyndigheten för att ostört få fiska några kilo ål om året i sin eka.
Saker och ting håller dock på att förändras. Regeringen har länge varit pådrivande för reformer och under förra året kom så ett genombrott.
Europaparlament röstade i höstas för en ny riktning för fiskeripolitiken – en massiv seger för den svenska linjen. Kortfattat innebär förändringen att fiskekvoterna ska sättas efter vetenskapligt förankrande rekommendationer, från och med 2015. Alltså blir det förbjudet att förhandla sig till för höga kvoter samtidigt som det stora problemet med dumpning av bifångster reds ut en gång för alla. Dessutom kommer medlemsländerna få tillbaka stora delar av sitt inflytande över själva fiskeriförvaltningen – det är bara av godo.
Den ändrade kursen var en förutsättning för att haven inte skulle förvandlas till livlösa ingenmansland men fortfarande finns mycket kvar att göra innan unionen får en långsiktigt hållbar fiskeripolitik.
Det visar EU:s nya ”fiskefond” som antogs under onsdagen, samtidigt som Havs- och Vattenmyndighetens internationella fiskerikonferens pågår i Stockholm. Där ingår öronmärkta pengar för efterfrågad forskning, men också beklämmande många nya bidrag som i första hand gynnar kontinentens giganter.
Fiskeripolitiken må alltså vara på rätt väg men innan den fula fisk som går under namnet subventioner kastas överbord från den europeiska fiskeripolitikens trålare, lär det dröja innan vi får se fler yrkesfiskare som utgår från Händelöps hamn.