Inte minst ser Per Eriksson, rektor för Lunds universitet, bekymrat på utvecklingen. I SvD:s Brännpunkt (13/8) menar han att regeringens beslut att minska antalet studieplatser nu när de värsta krisåren lagt sig ”äventyrar Sveriges konkurrenskraft och framtidstron för vår unga generation”. Därför bör regeringen enligt Eriksson ta sitt förnuft till fånga och istället tillföra ytterligare 30 000 utbildningsplatser till landets högre lärosäten.
Frågan som uppstår är om man, sådär i uppriktighetens namn, verkligen kan mäta en befolknings utbildningsnivå i antalet förvärvade examina bland årskullarna? För vad gör en examen, hur präktig den än må vara, om studenten som förvärvat den saknar de färdigheter som samhället med rätta kan förvänta sig av exempelvis en lärare?
Under den senaste tiden har vi kunnat följa en mängd förtvivlade examinatorer som i media gått ut och varnat för den urvattnade akademin och dess konsekvenser. De menar att en alldeles för stor andel av studenterna är ämnade för något annat än universitetsstudier, det vill säga att de saknar såväl bildning som intellekt nog att fullgöra sina utbildningar, vilket har tvingat institutionerna att sänka sina krav på studenterna för att kunna godkänna dem.
Är det inte universitetslärarnas roll att råda bot på kunskapsluckorna? Både ja och nej. Förvisso är en av lärosätenas viktigaste uppgifter att bilda, men examinatorerna både kan och bör ställa höga krav på sina studenter som trots allt är där av fri vilja. Bekymret är emellertid att det till mångt och mycket saknas goda incitament för att ställa krav på den som inte presterar, vilket något förenklat bygger på att universitetet fördelar sina pengar till institutionerna baserat på hur många studenter som antas respektive godkänns.
Finansieringsmodellen banar alltså inte väg för examinatorerna att säga stopp och broms när en student har fel eller inte räcker till, eftersom upprätthållande av kvalitet och kritik kan innebära underkännanden och merarbete. Det kan i sin tur leda till att löner, personal och kursutbud äventyras, vilket mer eller mindre omöjliggör för institutioner med skrala kassor att lyfta bildning framför genomströmning. Det är onekligen en brist i systemet som förklarar varför landets universitetsrektorer gärna ser fler studenter vid institutionerna.
Att som många hävda att akademin i huvudsak förvandlats till en examinationsfabrik som inte längre bryr sig om bildningen är dock att gå väl långt. Vad man däremot bör vara tydlig med är att hotet mot kunskapsnationen knappast bygger på att landets högre lärosäten har för få studenter. Snarare är dilemmat att många, men oförmögna, akademiker inte är någon tillgång utan snarare en last för ett kunskapssamhälle som vårt. Det om något, är en verklig anledning för lundensiska universitetsrektorer att ana skymning över Lundagård.