Det är programmen Skolministeriet och Kaliber som gemensamt undersökt hur vanligt det är att elever lejer någon annan att skriva i deras ställe. Resultatet är nedslående. Med en annons på nätet visade det sig vara enkelt att få tag i personer som tjänar extra på att spökskriva. Två av tre lärare har under den senaste tiden stött på material som de misstänker är skrivet av någon annan än den som lämnat in. Attityderna bland elever tycks vara förlåtande, och spökskrivarna själva upplever inte att de gör någonting moraliskt klandervärt.
Fenomenet är värt att ta på stort allvar. Ty det säger några ganska alarmerande saker om skolan.
Många elever känner sig inte redo att skriva texter. Trots kanske mer än tio år av långa dagar i skolbänken saknar de verktygen för att inhämta information, värdera, analysera, och sedan presentera egna ståndpunkter. Det säger ganska mycket om kvaliteten på den undervisning de fått, och på de lärare de haft.
De fuskande eleverna upplever inte att de lurar sig själva. Uppenbarligen ser de ingen koppling mellan de ämnen de förväntas få betyg i, och deras framtida yrkesliv. Det ställer frågor om den utbildningspolitik som framförallt Socialdemokraterna förespråkat, där alla elever, även de med praktisk begåvning, ska tvingas läsa studieförberedande ämnen. Kanske hade Ibrahim Baylan också fuskat i skolan, om han som samhällsintresserad och inriktad på högre studier ändå hade varit tvungen att läsa hundratals timmar motorkunskap, byggnadskonstruktion eller omvårdnad.
Men viktigare än kanske både pedagogik och ideologi är hur betyg sätts och kunskaper mäts. Svårigheten att bedöma om en uppsats är riktig eller ej borde leda till slutsatsen att hemuppgifter är olämpliga att vara betygsgrundande. Om vi vill ha rättvisast möjliga betyg i skolan borde betygen sättas på uppgifter som görs i provsalar, där riskerna för fusk minimeras. Proven, och uppsatserna som skrivits under uppsikt, bör sedan rättas av någon annan än den ordinarie läraren. Helst av någon på en annan skola, eller vid en neutral institution. Det är ju faktiskt inte bara elever som fuskar, utan även skolvärldens vuxna.
Med fler neutralt rättade uppgifter, och med fler kontroller, kommer man också bort från problemen att vissa friskolor, och säkert även många kommunala skolor, sockrar sina betyg för att framstå bättre i konkurrensen om eleverna. Faktiskt bygger hela idén om konkurrens inom utbildning på att det finns sätt att objektivt granska elevernas kunskaper. Hur ska annars föräldrar och elever kunna göra ett underbyggt val?
Fler nationella prov skulle göra skolan rättvisare, och förebygga fusk, såväl bland elever som bland lärare och rektorer. Fokus på "eget forskande" och andra subjektiva grunder för bedömning verkar leda till en kapplöpning där många väljer genvägar.