En av de otaliga förtroendemätningar som presenterats på sista tiden visade att stödet för Håkan Juholt som statsminister är lägre än vad stödet någonsin var för Mona Sahlin som statsminister.
Under det halvår som Juholt hållit i den socialdemokratiska styrspaken har det givits åtskilliga möjligheter att föra en offensiv, realistisk och väldefinierad oppositionspolitik. Juholt har inte riktigt iklätt sig den potentiella statsministerkostymen med sitt fluffiga prat om social demokrati, ett kvickt borttrollande av den relativa svenska barnfattigdomen och allmänt "högre ambitioner" än regeringen. Den politiska linjen har inte alltid framstått som särskilt tydlig.
Fortfarande tävlar Socialdemokraterna och Moderaterna om att vara landets största parti. S har visserligen hämtat upp sig något från förra vinterns katastrofsiffror på en bit under 30 procent, men ligger alltjämt kring partiets valresultat. Någon Juholteffekt går det inte att tala om.
Från den socialdemokratiska scenen har Juholt fortsatt med att leverera politiska piruetter. Förspelet inför gårdagens presentation av den socialdemokratiska skuggbudgeten har varit föga imponerande.
Den tilltänkta budgeten sågades av ledande partiföreträdare för några dagar sedan - däribland riksdagsgruppens ledare. Så fick Socialdemokraterna med Juholt och den socialdemokratiske motsvarigheten till finansminister Anders Borg (!?), Tommy Waidelich, i spetsen jobba om budgetmotionen.
Till att börja med ska det konstateras att Sverige knappast kommer att få en socialdemokratisk enpartiregering. Det gör att den presenterade motionen inte skulle bli regeringspolitik. För att få med Miljöpartiet och i synnerhet Vänsterpartiet, skulle med största sannolikhet skattehöjningarna bli ännu mer omfattande.
Föga förvånande går S-budgeten i skattehöjningens tecken och budgetmotionen riktar också en udd mot unga som är nya på arbetsmarknaden. Förvisso ser höstens S-budget något annorlunda ut, inte minst i jämförelse med vad S lovade i valrörelsen men också i jämförelse med den konfrontativa och ibland klasskampsstinna retorik som Juholt häver ur sig i diverse talarstolar. Men utan tvekan blir det mer bidragslinje med det gamla arbetarpartiet.
Något av det som Socialdemokraterna bjuder på: Höjda bidrag för de som inte arbetar, införandet av en registreringsskatt för bilar, för de som tjänar mest kommer jobbskatteavdraget försvinna och regeringens sänkta arbetsgivaravgift för unga anställda förslås avskaffas.
Dessutom föreslår S att rot-avdraget blir mindre generöst än vad det är i dag. Den jobbskapande effekt som detta rymmer kommer således att minska, just i den vikande konjunkturen vi befinner oss i. Utan tvekan högst kontraproduktivt. Rut-avdraget, reformen som av socialdemokrater inte sällan beskrivits som klassamhällets återkomst, kommer att finnas kvar men också bli mindre generöst än i dag. Dessutom ska det på sikt enbart kunna användas av pensionärer och barnfamiljer, vilket självklart är en högst svårbegriplig avgränsning av en populär reform som ger jobb.
"Vi har högre ambitioner för Sverige, det måste finnas en idé bortom nästa skattesänkning." Det sade S-ledaren Juholt från scenen i Almedalen i somras. Just det ja - idén och ambitionen om det höga skattetryckets förlovade land.